Var tog linserna vägen?!

Jag fick en liten snopen överraskning hos kontaktlinsspecialisten Oskar i morse. När jag kom dit så berättade jag samma sak som jag skrev till dig igår; att linserna inte skaver men att det svider och bränner ganska mycket i ögonen. Minsta lilla bris ute gör att ögonen torkar. Hela min vardag består av att droppa droppa droppa. Oskar sa att det kan vara så. Vissa blir hjälpta av linser och vissa får ännu torrare ögon med dom. Men han sa att det viktigaste är komforten. Annars är det ingen vits.
Han tog en titt på båda mina ögon. En minut av hummande följde. Sedan rullade han bakåt en bit på stolen, tittade på mig och sa lugnt “du har inga linser kvar”.

Dusavaddåsadu?

Jag tittade på honom som om han nyss berättat att gräs är rosa. Fattar ingenting. Oskar såg min förvånade och fundersamma min och förklarade att det är lätt hänt. De här linserna är så himla tunna så om ögonen blev för torra så kan dom ha gnuggats ur ögat någon natt. Men vilken vet jag ju inte! Så vi kunde inte göra någon koppling till om linserna hade hjälpt eller stjälpt.

Men Oskar hade beställt nya linser innan jul som var av samma sort men med skärpa på höger öga – utifall jag kände att jag trivdes med den tjockleken. Så eftersom dom ändå fanns på plats så satte han in dom åt mig. Höger öga fungerar hyfsat på långt håll nu men jag har fortfarande svårt att läsa och skriva. Vänster öga hade inte visat någon närsynthet vid förra mätningen men jag har som sagt en skärpa som kommer och går beroende på torrheten. Det gör det ju inte lätt för optikerna direkt. Men lite ska dom allt få kämpa för lönen! Han tyckte i alla fall att jag kunde behöva lite skärpa på vänster öga också, även om gråstarren kommer se till att min fönsterruta är fortsatt smutsig och fläckig.

Nästa vecka ska jag träffa en ögonläkare för att följa upp hur torrheten ser ut. Jag skulle vilja ha svar på om en ny operation finns i den närmsta framtiden. Oskar tror att hon kommer vilja plocka ut linserna för att undersöka bara ögat utan. Efter den undersökningen ska jag knacka på hans dörr igen för få de nya linserna insatta, med skärpa på båda ögonen.

Med ett utkladdat smink över hela ansiktet efter en liten olycka och en massa saltlösning senare så mötte jag upp en väninna för en snabb men väldigt trevlig lunch och sedan vidare till bindvävsmassagen. Wivecka hade lånat en apparat som hon funderar på att köpa in. Den såg ut som en stor stavmixer, men istället för rotorblad så var det en gummiplupp i änden. Pluppen vibrerade i olika hastighet för att kunna användas på riktigt ömma punkter. Där normalt tryck kan vara väldigt smärtsamt så förvirrar den varierande vibrationen smärtsignalerna som inte riktigt hinner med. Att rapportera graden av smärta. Hah!

Ungefär så här såg bindvävsstimulatorn ut

Ungefär så här såg bindvävsstimulatorn ut

Massagen i sig var smärtsam som vanligt. Du vet den där ”leken” som man gjorde som liten och som man kallade tusen nålar? SÅ känns det. Fast i hela bindväven. Men kroppen svarade bra. Jag blev mjukare, mer följsam och varm när bindväven aktiverades. Och den där vibrerande pluppen gjorde sitt jobb och mjukade upp ställen där huden var extra hård.

Blev väldigt trött av behandlingen, som vanligt. Det blir tidigt i säng ikväll.

Fick en intressant start på året

God fortsättning som man brukar säga! Hoppas din nyårsafton blev glamorös, att bubblet smakade bra vid tolvslaget och att nya året har startat på bästa möjliga sätt.

Jag hade önskat mig själv samma sak, men det blir ju inte riktigt alltid som man tänkt sig! Speciellt inte om man är jag…

Nyårsafton i sig var trevlig i goda vänners lag. Bubblet smakade fint. Men starten på nya året… Fy tusan! Bara sex timmar in på 2017 så började jag spy hysteriskt. Full? Knappast. Ätit något dåligt? Mm, det hoppades jag på först. Men nej. Calicivirus, a.k.a. Vinterkräksjukan, hade slagit klorna i mig.

170109-2

Det har inte varit nådigt! Jag kunde varken äta eller dricka första dygnet. Jag kunde börja få i mig vätska andra dygnet – då var jag ordentligt uttorkad kan jag lova – men hade fortfarande svårt att äta. Illamåendet och den försvunna aptiten har hållit i sig sedan dess. Först för någon dag sen, alltså en vecka senare, kunde jag börja äta lite större portioner. Första dagarna förra veckan hade jag svårt att resa mig överhuvudtaget. Huvudvärk och med en mage som strejkade. Benen har skakat likt Bambi på hal is och jag har varit så matt. Min käre sambo servade mig så gott han kunde de första 36 timmarna. Sen var han körd och fick lida helvetets alla kval precis som den patient han nyss pysslat om. Förlåt Mathias. Så vi har hjälpt varandra så gott vi kunnat. När vi båda började återhämta oss i fredags så blev 6-åringen smittad. Förlåt Douglas.  Det har varit rena sjukstugan här hemma, ingen vidare kul vecka med andra ord. Isolerad från omvärlden och i vågrätt ställning på soffan framför tv:n under flera dygn har gett än mer huvudvärk och jag har fått förbaskat ont i kroppen. Killarna har återhämtat sig mycket snabbare än mig, men så tar jag ju också 15 olika sorters mediciner/dag vilket kanske inte påskyndar tillfrisknandet direkt…

Som en liten extra överraskning fick jag en konstig reaktion i ansiktet efter några dagar. Jag blev knallröd om kinderna på onsdagskvällen men jag tänkte att jag bara var extremt varm, även om jag inte hade feber. När det sen höll i sig även under förmiddagen därpå och kinderna var lite strama och svullna så ringde jag Hematologen. Syster Carina pratade med en läkare och båda var eniga om att det förmodligen var en reaktion från medicinerna, antagligen Adport (immunhämmande). Eftersom jag inte har kunnat behålla maten så har medicinerna passerat tarmarna för fort och inte tagits upp i rätt mängd av kroppen. Det kan ha lett till att jag fick en allergisk reaktion. Det skulle kunna förklara hettan i ansiktet. Jag brukar få så när jag får blodtransfusion för snabbt för då reagerar kroppen på att något okänt har tagit sig in och den  försöker stöta bort det.’

Nog om det. Jag har ändå varit feberfri nu och börjat kunna äta som sagt, så idag tränade jag för första gången sedan 12 december. Tungt? Skojar du?! Efter operation den 13 december, en intensiv  jul och vinterkräksjuka så kan jag säga att jag är minst sagt otränad. Fast till och med ordet “otränad” räcker  inte till. Jag som trodde att jag inte kunde bli mycket svagare än i höstas. Men den här senaste svängen dränerade ju mig på både vätska och näring så det är inte så konstigt. Jag har boostat vätskenivån ganska så bra men att komma ikapp tar tid. Så utifrån det är jag stolt både över att jag tog mig iväg på passet och min prestation. Jag lyssnade på kroppen vilket inte alltid är så lätt och jag tystade tävlingsmänniskan i mig och tillät mig att sitta ner en stund mitt i passet för att lugna pulsen. Efteråt kände jag mig mjukare i kroppen och mer tillfredsställd. Jag har tagit ett myrsteg.

Snälla rara ödet, hör mig nu. Låt mig få vara ifred från sattyg närmsta tiden så jag kan få en chans att resa mig någorlunda!

Hur som haver, i morgon drar mitt “jobb” igång igen. Kroppen ska pysslas om. På förmiddagen ska jag till St Eriks Ögonsjukhus för ett återbesök hos linsexperten Oskar. Jag ska avgöra om jag tycker att de linser jag fick insatta i mellandagarna har känts någorlunda bra.
Ja? – Beställning av samma sorts linser fast med en styrka som ska hjälpa mig att få aningen mer skärpa på det opererade ögat. Gråstarrsögat kommer vara fortsatt smutsigt och fläckigt.
Nej? – Tillbaka till ruta 1. Linserna plockas ut och nya ska provas.
Vad jag ska säga till Oskar vet jag faktiskt inte. Linserna har känts okej på det sättet att dom inte har skavt, men emellanåt har det ju bränt och svidit ganska så bra. Ska det vara så? Eller är linserna för tighta igen som dom var senast? Fortsättning följer. (Spännande cliffhanger va? Haha.)

Efter det ska jag ta hand om min alltmer förhårdnade och sammandragna bindväv hos bindvävsmassösen Wivecka. Det brukar göra ont och sticka i huden, men efteråt känns det alltid bättre.
Mer i veckan? Bland annat ny provtagning för att kontrollera nivåerna av medicinerna i blodet. Återbesök hos Per Ljungman då jag tänker fråga varför jag inte har fått erbjudande om fotoferes behandling mot GVHd. Jag har tillsammans med Blodcancerförbundet startat en Facebooksida som är stödgrupp för de som har eller hat haft ALL. Där har jag fått kontakt med två kvinnor som båda två fått denna behandling och de verkar ha fått en viss positiv effekt. Exakt hur det går till har jag inte direkt grävt ner mig i, det vill jag helst ha förklarat av professor Ljungman,  men jag hittade en PDF- fil som förklarar lite (klicka på “fotoferes behandling” ovan. Men någon typ av “solning” är det för att påverka immunförsvaret. Får återkomma med en beskrivning sen när jag blivit lite klokare.
Mitt i detta ska jag såklart klämma in mer träning och lite annat kul. Måste försöka aktivera mig mer och hitta små saker som ger mig energi.

På återseende!

Jag var ute och promenerade en sväng i förrgår innan middagen. Jag är inget fan av vintern men ibland överraskar den. Den här kvällen var otroligt vacker.

Jag var ute och promenerade en sväng i förrgår innan middagen. Jag är inget fan av vintern men ibland överraskar den. Den här kvällen var otroligt vacker.

Nu är ögonen omplåstrade

Efter lite om och men så sitter dom där nu. Bandagelinserna. Och det är faktiskt minst lika skönt som jag hoppades på!

Men alltså, ögonen… Inte visste jag att dom var så komplexa förrän jag började få rejäla problem med dom. Bara en sån sak som att hornhinnan är lite mer konkav än glaskroppen. Det är därför lösa linser sitter där dom sitter och inte glider runt. Och när jag frågade om linsen ändå kunde slinka iväg och glida bakom ögat så optikern att det inte var möjligt. Han både berättade, och visade på sig själv, att ögonlocet sitter fast i glaskroppen så linsen kommer aldrig kunna försvinna någonstans förutom möjligtvis lite under ögonlocket och då är det bara att blinka och gnida lite så kommer den fram. Skönt att höra.

oga

Jag var där igår morse igen, på St Eriks Ögonsjukhus. Där fick jag träffa optiker Oscar. Mycket trevlig man, om än något allvarsam. Men det ingav i och för sig en känsla av profession. Innan jag fick samtala med honom så undersökte en sköterska mig. Oj oj, jag kan inte ens räkna alla ögonundersökningsmoment (det här blev ett bra ord för Alfapet va?) senaste 3 månaderna. I alla fall så var det ganska enkla saker som att titta in i en maskin med någon bild i. Tanken är väl att man ska kunna se vad det är och maskinen ska mäta skärpan. Men jag såg verkligen inte vad det var. En kliutt med färger, kan man gissa på det? Maskinen verkade reagera på höger öga men vänster sa inte så mycket som hej ens. Hon hoppade över något test jag gjort tillräckligt många gånger – typ igår – och ville mäta trycket i stället. Min mardröm…. Fast å andra sidan är inget lika skrämmande som “nu ska jag rispa i ditt öga med en liten nål, det är viktigt att du inte rör dig” som tillslut krävde att en sköterska höll i huvudet på en tårögd Hanna med darrande läpp.
Trots att jag var med om en sån sak inför operation så lyckades jag rygga tillbaka när hon skulle dutta lite snabbt och helt okännbart i ögat idag. Fast till mitt försvar så såg dutt- redskapet ut som en luftpistol….

När jag träffade Oscar efter det så gjorde han slutbedömningen att jag kunde ha bandagelinser i båda ögonen. Yes! Fyra veckors hårt droppande har till slut lönat sig! Jag var så lättad. Linserna kommer tyvärr inte göra min syn bättre, men ögonen kommer förhoppningsvis läka snabbare i och med att ögonlocken inte längre skaver mot reporna i hornhinnan vid varje blinkning. Det kommer i sin tur göra att jag får mindre ont som kommer leda till att synen faktiskt upplevs som bättre trots att den inte är det. Hänger du med?

Jag frågade också om skillnaden på vanliga linser och s.k. bandagelinser. Han sa att det inte är så stor skillnad. På vissa märken kan materialet variera men annars är enda skillnaden att bandagelinsser kommer utan skärpa. Fast ibland kan man beställa dom med skärpa också om det behövs. Hajjar du? Inte jag. Han villade bort mig totalt. Kontentan i mitt huvud blev att det inte är någon skillnad mellan de olika linserna alls egentligen. Någon form av specialistoptiker är han såklart, men på vad? Oavsett så gillar jag vad-det-nu-var som han stoppade in i mina ögon. Jag fick två olika sorter, men jag vet egentligen inte skillnad på dom. Den ena vet jag däremot att den råkade hamna ut och in. För rackarns vad det gjorde ont! Men rättvänd så blev det riktigt bra. Synen på höger öga är faktiskt lite lite bättre till och med. Jag kan urskilja bokstäverna på ett annat sätt. Men jag måste komma ihåg att droppa ögonen lika mycket fortfarande för att inte bandagelinserna ska torka sönder. Sen har det skrivits ut några antibiotika-droppar, men jag minns inte riktigt vad vi sa om dom… Får ta reda på det. Det blir liksom lite väl mycket information ibland. Jag har jagat de nya starkare dropparna som jag ska ta morgon och kväll. Men de är så ovanliga att inte ens apoteket på ögonsjukhuset har dom hemma utan dom måste beställas från Göteborg.

Jag ska tillbaka till Oscar på måndag för att följa upp hur linserna fungerar. Dessutom ville han beställa några med skärpa till mig. Det får bli några specialare för ena ögat har gråstarr, GVHd och astigmatism. Det andra ögat är lite astigmatiskt och närsynt. Vi får väl se vad han lyckas få till. När dom väl är levererade så ska hhan ha en liten lektion med mig hur jag sätter i och tar ur dessa linser. Det ska inte göras ofta, dom ska gärna sitta i minst en vecka åt gången, men det kan vara bra att veta ifall dom glider snett eller så.

Nu är ögonen torra som fnöske och bokstäverna börjar försvinna igen. Tur att man vet var knapparna på tangentbordet sitter på ett ungefär. Och tack till uppfinnarna av rättstavningsprogrammet och autocorrect.. You saved my day.

Over and out.

2014_04_22-pupillvidgning