Ett ovälkommet besked

Herre j*vlar vad less jag blir! Så pass att jag precis skrev en censurerad svordom i min annars så korrekta blogg. Aldrig kan man få ett trevligt besked utan att det ska dimpa ner ett dåligt sådant också. Jag ville fokusera på ögonproblemen nu, inte det som försiggår söderut.


(Varnar känsliga läsare redan nu för ett mycket grinigt inlägg.
Läs på egen risk.
Vanliga biverkningar (1 av 10) – Vemod och olustkänsla
Mindre vanliga biverkningar (1 av 20) – Cynism
Ovanliga biverkningar (typ bara en av alla som läser det här) – Upprymdhet och tillfredsställelse.

Om du skulle råka drabbas av den ovanliga biverkningen så bör du nog fundera på dig själv som medmänniska.)


Den 24 maj skrev jag ett inlägg om mitt besök på SESAM samt de stora problem i underlivet som kvinnor kan få av GVHd (länk: http://krigetiminkropp.waroncancer.com/2017/05/24/sesam-cellforand…n-att-bli-gravid/). Det pratas för lite om det här och kvinnor får svårare komplikationer än män, med risk för att bli sammanväxt som jag har nämnt..Som jag nämnde då togs det tre biopsier på det som Dr. Elfgren såg var cellförändringar.

I förrgår strosade jag runt lite hemma innan jag skulle iväg till psykiatrin för ett samtal (ganska lämpligt en sån dag). Då ringde Dr. Elfgren mig för att kolla läget samt meddela vad provsvaren sa. Vi pratade ganska så länge, mycket runt omkring, hur och varför, om och kanske, frågor och svar. Så jag kan uppenbarligen inte återge det direkt. Men kontentan var ungefär det här:

+ Biopsierna visar att det inte längre är någon GVHd kvar i underlivet. Tjoho! Snäckan är läkt, kanske tack vare fotoferes? Jag och mina läkare hoppas såklart på det! Första positiva svaret på länge från just den här avdelningen.

– Tidigare hade jag tydligen en hel del så kallade lågrisk- virus i både vagina och livmoder. Tror att det var sex-sju stycken om jag inte minns galet. Av dom är det bara två kvar, litet bra besked det också.

Dessvärre har två nya dykt upp. Två högrisk. Inte alls bra.

Jag måste bara förtydliga en sak innan jag fortsätter; jag har inte cancer. Det är ett förstadie till det.
Det är viktigt att du vet det. Så.

170706-tickande-bomb

Jag frågade såklart varför dom äntrat min kropp men svaret kan inte bli 100% säkerhet. Möjligt är att jag har haft dom här virusen latent sedan innan, vi alla har ju en hel del av dom utan att vi märker det, men nu har det blivit aktivt av någon anledning. Förmodligen för att immunförsvaret trycks ner så pass mycket av kortison, Adport och fotoferes. Det känns faktiskt riktigt jobbigt, som att gå runt med en tickande bomb i kroppen. Ett steg till åt fel håll så sitter man där med livmodercancer.
Fint.
Först leukemi, sedan en bortopererad fläck mellan tårna som visade sig vara högrisk för malingt melanom. Nu det här. Jag tror att det kan vara som läkarna säger, jag har gen- fel som gör att min kropp producerar dåliga celler. Någon annan vettig förklaring har dom inte. Inte konstigt att man blir grinig.

Så följdfråga blir ju; vad gör vi nu??

Jag inser långsamt och smärtsamt att jag närmar mig den dagen då jag faktiskt måste operera bort livmodern. Det kanske är lika bra att få det gjort direkt? Det som gör att jag tvekar är att jag vill ha den kvar så länge det går – av anledningar som jag ägnat tidigare inlägg – och att det är inte säkert att det räcker eftersom cellförändringarna även sitter på lite andra ställen som kanske kommer behöva behandlas. Så även  Dr. Elfgren är beredd att försöka med det innan vi tar det där sista steget. Vi skulle kunna avvakta också, men hon tycker inte att det är ett vettigt alternativ. Inte jag heller.
Hur det ska göras för att få bästa resultat vågar hon inte bestämma utan lite konsultation med några kollegor. Det är ingen idé att stressa upp sig under sommaren. Jag har ändå en ögonoperation i fickan som jag kan stressa upp mig för om jag vill. Så jag kan spara den här go’biten till i höst. Den 5 september ska hon på en konferens och ska då ta upp mig som ett av de komplicerade fallen att diskutera. Dagarna efter det ska vi fortsätta det här samtalet. Ett förslag på behandling är laser. Då kan man kanske bränna sönder både de cellförändringar som är högrisk och de som är lågrisk. I så fall skickas en remiss till Danderyd. Möjliga komplikationer orkade jag inte fråga om, det tar vi sen.

Jag är inte oroad faktiskt, bara jä*ligt irriterad. Där kom visst ytterligare ett snygg censurerat ord. VARFÖR kan jag inte bara få vara ifred? Vad har jag gjort för ont i mitt förra liv för att bli stenad i det här? För det är så jag föreställer alla dåliga besked och steg bakåt; som stenar kastade på mig och som var och en lämnar ett sår. Därför är jag irriterad. Om några dagar är jag tillbaka i mitt gamla cyniska jag förmodligen. Typ “jaja, ännu en dag på jobbet“.

Oh just det, jag tog ett litet eget medicinsk beslut efter att ha meddelat ALLO-s köterskan Kerstin på telefon. Så här tänker jag med den lilla medicinska kunskap jag har fått av flera års erfarenhet på fötterna;

–> GVH behandlas genom att trycka tillbaka immunförsvaret med nu tre olika mediciner.
–> Nertryckt immunförsvar ger cellförändringarna fritt spelrum att löpa amok. Kul för dom, men inte länge till tänker jag.
–> Jag får som sagt TRE olika behandlingar för GVH som nu verkar ha backat, åtminstone på ett ställe. Varför inte släppa på lite mer soldater nu? Risken är att jag får tillbaka lite tecken på GVH men valet mellan det och risken för livmodercancer är ganska så enkel.
–> Elakast av de här medicinerna, och den som varit min enemy med hat-kärlek la tiden, är kortisonet. Professor Ljungman sa vid ett tillfälle att om det kändes lite bättre och om St Erik godkände det så kunde jag testa en sänkning. Jag gjorde det inte just då och nu är han på semester och går inte att rådfråga, så jag kör och ser vad som händer. En mini- sänkning från 7,5 mg till  5 mg. Det är alltså nerskrivet i journalen av Kerstin för att dokumenteras. Då kan även Ljungman se det när han är tillbaka. Smart av mig! Jag tänkte att det förmodligen inte gör så jättestor skillnad, men idag när jag fick tillbaka mina behandlade celler så sa Kerstin att när man har haft en så pass låg dos länge som jag har så märker man normalt en skillnad. Vi får väl se!

Nu ska jag lägga mig och tjura sen är det en ny dag imorgon med fokus på fotoferes.

Natti natt


Njuter av lite fina foton som jag tagit senaste dagarna och som jag blir varm av. Delar med mig av dom till dig!

Kärlek från naturen

Kärlek från nature

Tagen av mig vid midnatt förra veckan. Vy över Bäckfjärden/Vågsnäs/Örnsköldsvik en sommarkväll

Tagen av mig vid midnatt förra veckan. Vy över Bäckfjärden/Vågsnäs/Örnsköldsvik en sommarkväll

Utsikten från min pappas tomt, tagen en fin dag när jag var där förra veckan

Utsikten från min pappas tomt, tagen en fin dag när jag var där förra veckan

Bild på Bäckfjärden vid midnatt, helgen efter midsommar. Så vackert <3 Tyst och helt stilla.

Bild på Bäckfjärden vid midnatt, helgen efter midsommar. Så vackert

SESAM; cellförändringar och oförmågan att bli gravid

Jag var på ett besök på SESAM för två veckor sedan. Inklämt på tisdagen mellan skördning av celler och återgivningen. Du vet säkert redan att SESAM står för Sex- & Samlevnadsmottagning. Varför nämnde jag det då inte i förra inlägget? Jo, jag vill gärna separera de större ämnena. Fotoferes för sig, SESAM för sig. På den senare avdelningen hanterar man väldigt många olika problem som jag har förstått det. Jag har hamnat där av den enkla anledningen att det inte verkar finns någon gynekolog därute som är specialiserad på GVHd i underlivet. Det är ett stort problem som man nu diskuterar på hematologen hur man ska lösa. Tydligen fanns det en riktigt duktig kvinna på Ersta en gång i tiden, men hon jobbar inte kvar längre. Jag förstår inte hur det kan vara så? GVHd är en komplex och svår sjukdom, det är inget som vem som helst bör ta hand om eller behandla. Man måste veta vad man sysslar med.

170524-gynekologundersokning

Jag har upplevt underliga och smått obekväma undersökningar då gynekologen inte förstått vad det är hon ser och hämtat en annan

person. Den personen trodde att jag hade något annat oroande än det jag redan visste och hämtade en tredje person. Den tredje personen svarade “nej nej, det där är GVHd” något som följdes av två “ahaaa, är det så det ser ut!”. Där låg jag förlägen med benen i vädret och kände mig som ett studieobjekt och det slutade ändå med att jag gick därifrån utan någon vettig behandling. Jag har nämnt det för hematologen och dom har bekräftat det här stora problemet.

Så är det någon därute som känner till en specialistläkare? Av er kvinnor som läser min blogg, är det någon av er som kan rekommendera duktiga GVHd- inriktad gynekologer?

När jag var där för att träffa den jag känner mest förtroende för, dr. Elfgren, så var det för att jag kände att något var fel. Jag hade en tid ganska snart men kunde inte vänta. Gynekologen tog en snabb titt och konstaterade bara med blotta ögat att jag har mycket GVHd och en hel del cellförändringar. Hon ville ta biopsier för att se om de var lågrisk eller högrisk men vill avvakta till  nästa besök med att knipsa då hon även såg en del skavsår som hon förstod gjorde ont. Det förklarade en hel del även om jag inte vet ifall det har med GVHd och problem med slemhinnor att göra. Hon ville i alla fall ge det en chans att läka.

Igår tog hon emot mig igen tillsammans med sin kollega från Vulvamottagningen, dr. Björnelius. Hon är egentligen hudläkare och kan mycket om GVHd även om det inte gäller underlivet. Tvärtom kan ju dr. Elfgren underliv men inte så mycket om GVHd. Tillsammans tänkte dom att dom skulle rådgöra för bästa möjliga hjälp vilket kändes tryggt.

Det blev ett väldigt jobbigt besök, det ska jag inte sticka under stol med. Många tårar rann innan jag var klar. Inte så mycket för att det var obehagligt eller gjorde ont utan mer för att det är så utlämnande och jobbigt men framförallt påminner mig om komplikationer av cancerbehandling och det den har gjort med mig. Först sterilitet, sen flera koniseringar som resulterat i att jag inte har någon livmodertapp kvar och sen kanske måste operera bort hela livmodern beroende på vad biopsierna visar… Jag är glad över att min sambo var med som stöd. Intressant nog så kom fotoferes behandling upp och dr. Björnelius berättade att hon behandlar patienter med hud- GVHd på samma sätt fast man istället får tabletter och behandlas direkt inifrån. Jag har hört om och skrivit om det här i bloggen nyligen men blev ändå förvånad. Förmodligen får jag inte den behandlingen för att den dosen är mycket starkare och jag är immunhämmad nog som det är. Dessutom blir man extremt ljuskänslig och får inte vistas i solen alls så jag är rätt glad över min behandling som bara gör mig ljuskänslig i 24 timmar.

170524-gynekologinstrument

Den övre är “fiskeredskapet” och den nedre är “skohornet”.

Redskapen är inte alls särskilt bekväma som alla kvinnor säkert vet. Min egen nemesis är det där jäkla “skohornet” som ska in. Uäck. Efter den kommer den där pinnen med en ögla som man “fiskar” fram livmodertappen med. Det gör inte ont, men fasen vad känslan är obehaglig! Vanligtvis får man ingen bedövning men då jag har så mycket problem så tyckte dom att jag skulle slippa lida i onödan och jag fick en tampong insmord med bedövningssalva som jag fick sitta med i 10 minuter innan. Den gjorde underverk. Obehaget av att någon meckar runt i underlivet och ända upp i livmodern försvann naturligtvis inte, men biopsierna har aldrig varit så smärtfria förut. Däremot blev undersökningen längre än normalt. Det brukar bara ta ett par minuter för en duktig gynekolog och Dr. Elfgren är en av de bästa men jag är en mycket komplicera patient (Kristina, om du läser detta så vill jag tacka för att du är så professionell och försiktig). Hon var den som gjorde själva undersökningen och dr. Björnelius stod med som moraliskt stöd med en varm tröstande hand på min arm och lugnande ord. Hon var även där för att snabbt utvärdera den GVHd som man kunde se längre in. “Som mosaikplattor” har jag fått beskrivet. Det låter vackert men jag tvivlar på att det är det. Ska be att få se via skärm någon gång.

Tillsammans kikade dom på “plattorna”, irritationen i slemhinnorna och cellförändringarna. På det stora hela tyckte dr. Elfgren att det såg mycket bättre ut än i mars som jag undersöktes och hon var riktigt glad över det! Så även jag såklart. Däremot ska man inte förringa de problem som jag fortfarande har;
GVHd – ger sköra slemhinnor och kan orsaka sammanväxning. Jag behandlas med Indivina som hormonpreparat, VagiFem för slemhinnorna (japp, samma som den där hysteriskt roliga reklamen då man under en fin middag utbrister om vinet “oj det här var torrt, det påminner om mitt underliv!”. Haha, jag skrattar bara jag tänker på den. Se och le! https://www.youtube.com/watch?v=2jy6jkEP5dU) och ColiFoam som är kortisonskum mot inflammation och sammanväxning.

Cellförändringar – orsakas av antingen GVHd eller det vanliga papillomviruset. Vilken av dom är svårt att ta reda på, men biopsier kan visa det tror jag. Så länge man är immunsupprimerad så är det svårt att få bort. Trots operation återkommer det ofta.

Vi hoppas på att fotoferesbehandlingen ska se till att min kroniska GVHd backar  så även underlivet blir bättre. Cellförändringarna är tydligen både högrisk och lågrisk så proverna som knipsades från tre olika ställen, både livmoder och slidväggen, får visa om dom är elakartade eller inte. I så fall kanske en cancerkirurg måste kallas in eftersom det är ett knepigt ställe att operera på. Men det är det sista man vill göra. Annan typ av behandling måste diskuteras med professor Ljungman.

I nuläget är jag lättad över att undersökningen är över. Jag var öm när smärtlindringen släppte men känner inget idag. Jag är glad över att hon tyckte att det såg så mycket finare ut nu än senast. Jag är tacksam över att jag, trots bristen på specialisering inom området, känner att jag är väl omhändertagen. Men jag är också oroad över provsvaren som kommer först om ca 6 veckor (!) och huruvida jag måste behandlas vidare eller opereras. Jag har sagt det förut; märkligt nog är det inte cancer jag är rädd för, det är behandlingen.

Många tårar fälls över steriliteten. Jag kunde aldrig ana att förmågan att bli gravid skulle ryckas ifrån mig vid 26- års ålder, dessutom 9 månader efter ett missfall som blev traumatiskt. Jag känner en sorg över det, samt att min livmoder, det som är en del av att vara kvinna, fortsätter att ställa till besvär och stympas. Jag behöver hjälp med att släppa bitterhet och sorg, något som den här delen är en stor del av. Har nu sökt samtalshjälp både på hematologen hos den psykosociala sköterskan där samt på annat håll. Var där så sent som i morse för att hitta någon slags plan.

Nu ska jag njuta av att inte ha fler läkarbesök den här veckan (förhoppningsvis) och jag ska ut och värma mig i sommaren. Visst blir man gladare av värme och ljus?!

Vätskebristen förklarar en del. Men orsakat av vad?…

Det blev en liten extra sväng till sjukhuset igår. Jag har mått väldigt dåligt ända sedan jag åkte på vinterkräksjukan på nyårsdagen. I 17 dagar har jag haft svårt att äta pga illamående och kramper. Även vätska har varit svårt. Under helgen kände jag att jag inte kunde fortsätta vänta ut det. Jag hade huvudvärk, fick mjölksyra av ingenting, tryck över bröstet, matt, skakig och jag fick svimningskänslor gång på gång. Jag ville inte åka in till akuten för där hade jag fått sitta i flera timmar och dom känner dessutom inte till min bakgrund, så jag spenderade helgen på soffan framför Grey´s Anatomy (det finns alltid mer att lära om kroppen, och om intriger förstås!). I måndags ringde jag ALLO-sköterskorna och blev ombedd att lämna lite prover på någon provtagningsenhet. Jag tycker inte att dom i Liljeholmen känns helt pålitliga och dom kan vara ganska långsamma men den här dagen så ville jag inte åka hela vägen till Huddinge för att lämna lite blod. Dom fixade det i Liljeholmen och allt var frid och fröjd, även om en av de två provtagningssköterskor som jag pratade med var onödigt otrevlig… Men hon hade säkert inte hunnit äta någon lunch än, och förmodligen hade patienten innan var ganska irriterande. Du är förlåten otrevliga sköterska.

Igår fick jag komma in till Hematologen för att träffa en läkare, men innan dess fick jag komma in på rum “halvan” som den så fint kallas. Rummet mellan 8 och 9 som av någon anledning inte blivit nummermärkt. Där togs ett blodtryck som – trots att jag precis hade varit uppe och gått – visade 113/73. Normalt blodtryck för en frisk person anses ligga på 120/80-130/90 mm Hg men jag har ärvt ett fint lågt blodtryck som brukar ligga på ca 110-115/80-90. Åtminstone i vila. Så det här var väl lågt även för mig. Inte konstigt att jag har varit på väg att svimma senaste två dagarna! Vätskedropp sattes genast in och det togs några akutprover då svaren från Liljeholmen fortfarande inte hade dykt upp. Otippat…
Lite för otrevliga sköterska; jag tar tillbaka förlåtelsen. Du är på minus igen.170117-3Medan 1 liter mineralberikad vätska droppade in i min arm så försökte jag läsa lite. Först i min bok, men ögonen jävlades rejält och jag såg bara svarta luddpluppar där det borde varit bokstäver. Så jag plockade upp mobilen och försökte läsa John Ajvide Lindqvists bok “Vår hud, vårat blod, våra ben” genom att zooma in med mobilkameran. Fick kramp i handen efter att ha tragglat mig genom 3 rader och gav irriterad upp. Plockade fram Vårdguiden 1177, tidningen man brukar få i brevlådan och som faktiskt innehåller mycket bra! Hittade en artikel om smärta och hur man ska hantera långvarig sådan som är svårdefinierad och svårbehandlad. Det kändes som mitt i prick. Bokstäverna var lite större och jag kunde läsa ett större stycke som handlade om acceptans, att man kanske får lära sig leva med att ha ont och försöka hantera istället för att bota. Träning var ett av de smärtlindrade knep som förespråkades mest, inte helt otippat.
Läs gärna den artikeln, för egen hjälp eller för kunskap till att tipsa någon du känner: http://www.e-magin.se/paper/8shkrxqp/popup/4

Jag droppade ögonen under den korta läsningen men till slut blev dom så trötta och torra att inte ens det hjälpte och jag fick stirra in i den gula väggen i stället. Somnade.

[Som en liten fotnot fick jag tips via en kommentar igår angående min dåliga syn och tillgängliga verktyg. På datorns kontrollpanel och bland hjälpmedel så hittade jag ett slags förstoringsglas format som en fyrkantig lins. Den förstorar överallt där jag för muspekaren men ger ändå en överblick över sidan jag är på. STORT TACK, du har underlättat mitt datoranvändande mycket 🙂 ]

Vaknade av att den snälla sköterskan Carina tittade in för att ta ett nytt blodtryck. Jag hade fått i mig ungefär en halv

liter vätska vid det laget och det nya trycket var 124/87! Tjoho! Dessutom lättare att andas och lite piggare. Några av de akuta provsvaren hade ramlat in och Carina tyckte att läkaren skulle komma in och prata om dom men hon sa att det hade synts på proverna att jag var uttorkad när jag kom in. Salterna i blodet var för koncentrerade och jag hade magnesiumbrist. Dessutom har jag en njurpåverkan vilket är tecken på att dom har jobbat hårt senaste dygnen, förmodligen för att skjutsa ut salterna. Hon frågade om jag hade haft kramper senaste två dygnen och faktum är att både ben och fötter hade krampat medan jag låg på vardagsrumsgolvet framför tv:n med magont samtidigt som jag försökte peta i mig lite middag. Men jag hade inte gjort den här kopplingen. Tänk vad vatten kan göra skillnad…

vattenhjarta

En vuxen människa består till ca 65% av vatten, för nyfödda barn är siffran 75%.

En vuxen konsumerar upp mot 3 liter vätska per dag. Varierar efter vikt, hur varmt det är, hur mycket man svettas m.m. Av dess 3 liter får vi oss ca hälften från kosten. Ca 1.5 liter (6 – 8 glas) måste vi därför dricka varje dag. Den fasta födan ger ca 0,5–1 liter, därtill bildas ca 2,5–4 dl vatten vid förbränningen av protein, fett och kolhydrater från kosten.

Inklistrat från <http://www.halsosidorna.se/Vatten.htm>

Vad många inte vet är att man kan bli vattenförgiftad om man dricker för mycket också, salterna i blodet blir alldeles för utspädda. Men då pratar vi såklart om bra mycket mer än 3 liter/dag.

170117-1 Jag fick prata med en annan läkare än professor Ljungman idag. Inte sett honom tidigare så jag minns inte namnet. Någonting på M tror jag… Hur som helst så bekräftade han det som Carina hade berättat om vätskebristen men han sa också att även levervärdena är påverkade. Där kan man spekulera i flera saker. En infektion? GVHd? Båda nyss nämnda? Eller det som jag oroar mig över; att den Alvedon och Ipren jag får dagligen tillslut har börjat visa sig på levern.
Jag nämnde också de magkänsla som jag har haft angående CMV- virus, att jag har haft det tidigare och känner igen symptomen. Han sa att det är ovanligt att det aktiveras på nytt 1,5 år senare men han sa också att det är lika ovanligt att man får det 1,5 år efter transplantation vilket jag fick så vi ska inte utesluta möjligheten. Därför beställde han ett till blodprov som Carina kom in och tog vilket ska visa om viruset finns i kroppen. Om jag skulle råka ha fått GVHd i levern så måste kortisondosen höjas och det ville han inte göra förrän en infektion är utesluten och eventuellt behandlad, så vi nöjde oss med det för dagen. När sista dropparna vätska sugits upp av mitt blodsystem så kopplades jag loss och fick gå hem.

Nu ska jag strax tillbaka till sjukan igen för att träffa herr Ljungman. Hade ju tiden planerad ändå och det var väldigt lägligt just nu. Vi ska diskutera det som proverna visade igår och  det CMV- svar som förhoppningsvis kommit.

Fortsättnings följer väl som alltid.
Men inte ikväll. Då ska jag socialisera mig som omväxling med vänner sedan 23 år tillbaka, ser fram emot det.

Ha en fin onsdag 🙂