Min beskrivning av PTS – Postdramatisk stress

En väldigt fin drabbad vän frågade mig om definitionen av PTS eftersom hon själv upplevt ett symptom som hon misstänkte var det här. Det här var mitt svar till henne, en blandning av fakta och min egen känsla och version av vad det är.


Den korta definitionen som jag hört är “ångeststörning efter trauma”
Den långa definitionen (och beskrivningen) är sånt jag både fått förklarat från läkare och psykoterapeuter, läst om och upplevt/upplever själv;

Det är skillnad på depression och posttraumatisk stress, även om det hänger ihop.

PTS är när man fastnar i en loop, en minnesbild från en traumatisk händelse som vägrar släppa taget. Säg att du är med i en bilkrasch. Sekunderna som du upplever innan kraschen återkommer till dig i form av minnen, mardrömmar och en rädsla för att det ska hända igen. Du återupplever allt och kroppen svarar på samma sätt som då. Du kan t.ex.känna lukten och rynka på näsan av en doft du kände precis innan. Det kanske var en doft du tyckte om innan men som nu skapar rädsla för du vet att något otäckt kommer hända snart. Du kan plötsligt när du går på gatan få samma känsla av skräck i magen som precis när du såg den andra bilen närma sig i hög hastighet och du insåg att smällen var oundviklig. Du ser den bilden om och om igen. I duschen, i bilen, vid matbordet. Okontrollerat.

PTS kan pågå allt från några veckor till många år. Hur man behandlar är olika. Psykoterapi och KBT är väl vanligast tror jag… men inte säker. Det kan finnas i periferin som något mycket jobbigt men hanterbart, men det som gör att man verkligen kan konstatera PTS är när det påverkar vardagen och tränger in i ditt sätt att leva. Som med bilkraschen. Du kanske inte vågar sätta dig bakom ratten igen. Du kanske inte vågar gå över gatan till jobbet. Du kanske inte ens klarar av att se en bil utan att må dåligt. Så intensivt kan det bli.

Som cancerpatienter/-anhöriga har vi flera trauman på hög. Vi har upplevt cancerbeskedet, behandlingar och komplikationer. Därför är det nästan oundvikligt att vi drabbas av PTS och man bör ta stöd och samtalskontakt redan innan (viktigt även för anhörig!). Det kan till och med vara så att det dröjer flera år innan den ens dyker upp, när man tror att man lagt mardrömmen bakom sig och accepterat det så väller allt tillbaka.

Känner du igen dig i något av det här?
<3


Även en fråga till dig där ute som läser detta.


depression  

 

 

Jag mår inte alls bättre… än

170624-sad

Att vara deprimerad.

Mår så dåligt av depression och PTS. Försöker sova, äta och träna enligt ordination. Men det är verkligen inte lätt när man är så slut att det är jobbigt att borsta tänderna. Jag har mediciner för allt, så även att sova och att dämpa ångest. Men man kan ju inte leva i piller- djungeln. Något måste göras, det förstår även jag. Men “ryck upp dig” fungerar ju inte precis. Om jag kunde det så skulle jag väl inte ligga här?! För det är inte direkt kul och givande att inte orka någonting, bryta ihop för allt och  känna sig så “onödig” som jag gör nu.

Onödig var förresten det bästa mest lättsamma ord jag kom på för dom egentliga elaka tankarna jag har om mig själv för tillfället. Men det säger ändå rätt mycket tycker jag.

Det kan vara lite småmysigt att tycka synd  om sig själv. Men inte i flera dagar som övergår till veckor. Tankarna snurrar. Om det här pågår en längre tid, vad händer med livet utanför? Jobb? Vänner? Förhållande? Men precis som man inte säger “skärp till dig och res dig upp” till en som brutit benet så säger man inte heller “res dig ur sängen och sluta självömka” till någon som är djupt deprimerad. Mitt ben är brutet och jag behöver stöd att resa mig och hjälp för att läka. Stöd har jag ju gott om, hela tiden! Från familjen, från pojkvännen, från vännerna. Till och med från okända som läser mina texter.

Eller mina “storys” som det kallas när man bloggar här på War on cancer. Du är idag min “story follower” och jag är din “story teller”. Tycker det är bra mycket vackrare titlar än “bloggare”. Vad tycker du?

Nu har jag ju även tagit professionell hjälp för att läka. There, I said it. Jag är psykiskt sjuk och går på hispan (d.v.s. mentalsjukhus med ett nedlåtande för inte alltför många årtionden sen). Jag fortsätter tjata på mig själv att det är okej och inte pinsamt. Därför skriver jag ut det i ord hela tiden.

Har fått olika kontakter både för den mer akuta situationen, men såklart också den på längre sikt.

Angående träning så finns ju det på recept – visste du det? Så pass viktig är träningen för psykisk hälsa! Jag har inte fått det, men jag behöver det nog inte heller. För mig brukar det räcka med en eller tre sparkar i baken så kommer jag ändå ut.

1177 – Motion på recept

Jag har tydligen precis avklarat fotoferes- behandling nummer 17! Jag vet faktiskt inte hur många man bör räkna med men jag tycker i alla fall att det är en riktigt god bot på vägen. Syster Sara sa att jag kom dit i mars och det stämmer nog. Jag avbokade den första som skulle ske i samband med årsdagen för mitt återfall (7 mars), det blev helt enkelt för tungt. Sedan påbörjade vi behandlingen två veckor senare. De fyra första veckorna är det två dagar varje vecka. Sedan blir det varannan vecka. Tydligen ska det på sikt bli var tredje vecka men jag är inte där än. Man utvärderar efter sex månader och enligt mina beräkningar har det gått ganska exakt tre månader. Three more to go. Huruvida jag känner skillnad eller inte är svårt att svara på än. GVHd pendlar upp och ner så vissa förbättringar/försämringar behöver inte vara kopplade till behandlingar. Men jag vill tro att eskaleringen har avstannat tack vare det här. Vi får väl se.

Jag läste en kvinnas kommentar om att hon har fått över 40 behandlingar… huvvaligen. Måtte jag inte behöva vänta så länge.

Dagen innan jag skulle till CASH, i onsdags, så började jag må väldigt konstigt. Vissa av dessa symptom har jag haft till och från, men graden av dom den här dagen var inte alls av den normala. Yr, svimningskänsla, stickningar i hela kroppen, plötslig huvudvärk, lätt tryck över bröstet och svårare att andas, så himla matt matt… Min sambo var iväg på kurs hela veckan så jag vart lite orolig. Vad händer om jag svimmar och slår i huvudet? Jag försökte hålla mig sittande men blev hungrig och skulle ta mig till köket. Vid kylskåpet svartnade det men jag fick tag i handtaget på kylen. Där blev jag halvt hängande en stund till jag kunde komma upp på benen igen. Usch vad det kändes obehagligt! Jag åt, drack en massa vatten och höll mig väldigt lugn efter det.

Huvudet gick varmt och tankarna for omkring. Vad kunde det bero på? Dåligt Hb? Extra lågt blodtryck? Behandlingen? Tack och lov skulle jag ju åka in dagen efter så jag vilade lite i det.

Dagen efter berättade jag för sköterskorna och läkaren vad jag hade upplevt. Vi avvaktade att sätta in nålarna tills provsvaren hade kommit. Jag väntade spänt på vad dom skulle visa. Eller inte visa för den delen.

Pulsen var det inget fel på. EKG visade inga konstiga hjärtrytmer. Blodtrycket var väldigt lågt men inte mycket värre än vad jag brukar ha. Lungorna lät fina. Sen kom provsvaren och dom visade… ingenting nämnvärt. Vad tusan? Hb låg ju till och med på 110 så det var bara en minisänkning på tre enheter sen veckan innan och ingenting som man kan känna av. Då återstod egentligen bara det enda man inte kan få ut något värde på – panikångest. Vet du hur många som åker in på akuten årligen för att dom tror att dom håller på att dö fast det är en panikångest- attack? Skitmånga! Jag har varit med om det förut, men har liksom någonstans förstått vad det är som händer även om jag inte kan stoppa det. Men om det var det som hände förra veckan, vilket man får anta med uteslutningsmetoden, så blir jag ganska tagen på sängen. Jag brukar ju kunna min kropp, men nu spelade hjärnan mig ett spratt.

Panik eller utmattning, vi kunde ändå genomföra behandlingen tack och lov.

Jag har också varit med om en sån där sömn- attack till. Du vet den där jag fick när jag somnade medan läkaren pratade? Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det. Det är ungefär som att få en stor klubba i huvudet, eller som att hamna under vattenytan som jag nog beskrev det sist. Den här gången var det stackars syster Sara som inte fick kontakt med mig. Jag somnade gång på gång och maskinen pep till hela tiden. Trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Minns inte riktigt vad som sades men jag vaknade till lite när hon sa att det var klart och jag kände hur metallnålen drogs ut. Sedan somnade jag och vaknade medan jag ryckte till mig handen för att klia mig i ansiktet precis när hon skulle dra ut den andra nålen. Hah! Det hade kunnat blivit blodigt. Men båda reagerade snabbt.

Jag somnade om.

Jag hörde hur hon ringde till hematologen och meddelade hur abnormt trött jag var och att jag hade fått huvudvärk vilket jag hade pipigt ur mig. Sedan sa hon att jag skulle stanna kvar ett tag för att kvickna till. Jag serverades Festis och kaffe. När jag var vid medvetande igen så kunde jag ta mig till Pressbyrån för att hitta något att äta i salladsbaren. Jag satt i sängen som var “min” under två dagar och tittade på Hem till gården medan jag petade i mig maten.

Till mitt försvar så finns det inget bättre att titta på mellan 11-13 på ettan, tvåan, fyran och sexan på vardagar. Jag skäms för att säga att jag fastnat lite i det. Jäkla behandlingar!

Det var några jobbiga dagar som hade förflutit. När jag rasar ner i mina märka hål så går det inte från en timme till en annan, ändå relativt fort. Det går stadigt neråt under några dagar innan jag når botten. Vid det här laget var jag på väg neråt fortfarande. Inte glad men inte totalt nedstämd heller. Men jag var trött och matt. Dessutom har jag ju berättat om den posttraumatiska stressen hundra gånger. Det är som att kastas tillbaka in i cancerbehandlingen om och om igen. Nu dök det upp på ett annorlunda sätt. När jag satt i halvan på Hematologen (mitt favoritrum, det mystiskt onumrerade mitt emellan rum 8 och 9) och väntade på syster Carina som skulle komma med mina behandlade celler så fördrev jag tiden med en skvallertidning. Brukar föredra böcker men idag var det skönt att vila ögonen på kraftigt retuscherade foton på kändisar. Så märkligt tillfredsställande det kan vara att gotta sig i andras liv. Är det för att man behöver paus från sitt eget måntro?

Hur som helst så kom jag fram till ett foto av någon söt kvinna som hade fotat sin platta vältränade mage i profil. Den var publicerad på Instagram och hon hade skrivit något om att det äntligen började synas en baby- bula. Really? Jag är ju fasen större när jag är uppblåst! Så när Carina kom in så skrattade vi lite åt den. Sen började jag gråta. Förstår du hur stört det är? En sketen skvallertidning, ett sketet foto på någon annans gravida mage, sen brister det. Vissa dagar är verkligen värre än andra…

Carina var så rar. Hon drog stolen närmare sängen där jag låg, la sin hand på min och lyssnade tålmodigt medan jag öste ur mig allt som har med sorgen över steriliteten att göra. Det rann till och med tårar ur mina annars så torra ögon och det vällde ut så mycket ur mig att jag knappt själv hängde med på vad som sades. Jag vet i alla fall att det främst var det faktum att jag inte längre kan få barn, men det dök också upp andra saker som jag tycker att cancern våldsamt slet ifrån mig.

Jag vet inte hur länge hon tröstade mig, men när tårarna nästan var slut så frågade hon om jag var så pass okej att vi kunde låta mina celler börja droppa in.

Det stödet jag fick då är ovärderligt. Jag har stött på speciella personer inom vården som vet vikten av att ha någon som verkligen lyssnar, beröring och förståelse. Någon som tar sig tid och ser att det är viktigt att psyket är med för att sen kunna behandla kroppen. Det är främst inom cancervården jag stött på så fin vårdpersonal, men även ibland på andra avdelningar. Det behövs fler som ni!

Tack för att du är en av dom och tack för din hjälp den dagen!

Nu ska jag hitta på något annat. Suttit här vid datorn ganska så länge så ögonen och händerna är trötta. Vill bara avsluta med att berätta att jag blev intervjuad via Skype för några dagar sen. Det handlade om utvecklingen av War on cancer och vad jag tycker om den här plattformen. Jag lotsades också genom förslaget på hur den nya, eller vidareutvecklade, versionen kan komma att se ut och frågades om åsikter gällande den. Det kommer bli riktigt fint och jag ser fram emot att ge min blogg en stabil, lättorienterad och stilfull grund! Hoppas du kommer tycka om den också och kom gärna med feedback både om hur den ser ut nu samt vad du tycker om den nya när den väl publiceras.

Ha det gott

Här får du se en estetisk och vacker bild. Den föreställer några av mina många mediciner. Det hade nämligen blivit lite fel i mina dosetter så jag tvingades hälla ut alla på bordet och börja om. Jag har tack och lov lärt mig exakt vilket piller som ser ut hur så den biten har jag inga problem med. Så jag passade på att fota den färgglada skaran innan jag började med mitt pillande. Någonting blev knas igår ändå för inom en timme efter att jag tagit dom så började hela världen snurra och jag blev illamående. Under ca 2 timmar hade jag mer kola i huvudet än vanligt. Sen dess har inget hänt så det måste varit en liten miss. Sånt händer fast det inte borde.

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Glad löpare vid målgången på Stockholm Marathon 2013. Så slut jäkla i kroppen men oj så nöjd!

Glad löpare vid målgången på Stockholm Marathon 2013. Så slut jäkla i kroppen men oj så nöjd!

Igår sprang flera tusentals personer Stockholm Marathon, däribland många vänner. Jag vill uppriktigt och hjärtligt gratulera varenda en som hade modet att ta sig till starten och kanske styrkan att kliva över mållinjen. Men det finns en sorg inom mig som inte är så kul. För tre år sedan, ett år efter transplantationen, lyckades jag med tunga steg men hoppfullt hjärta ta mig i mål. Jag var på gång! Framtiden visade bara stadig uppgång mot ljuset och vardagen!

För fyra dagar sedan, 1 juni, var jag pånyttfödd och fyllde 4 år. Grattis mig och min systers stamceller! 1.460 dagar bort från cancern! Varför grät jag då? Varför skrev jag inte ett grattis-på-4-års-dagen-inlägg i bloggen?

Jag mår sämre nu än för tre år sedan, den dagen för Stockholm Marathon 2014. På alla sätt. Psykiskt, fysiskt. Hoppfullheten är förmörkad. Jag är så besviken. Är det verkligen något att fira?

Jag ska erkänna en sak. Jag gråter. Jag gråter mycket nu.

Jag berättar det inte för att jag vill ha medlidande. Jag berättar för att det ska vara okej. En kär person har beskrivit det som en kran. En annan som en ventil. En tredje som en damm som brister. Kontentan är att man behöver tömma den ibland och det är vad tårar gör. Fint va? Men min känns så väldigt full den här gången.

Som jag tidigare skrev; det här har jag levt med så länge. Korta och långa perioder med depression och den typen av ångest som inte är vardagsrelaterat. Som exempelvis när man är sen till jobbet. Ibland kommer den i smärtsam panik- form. Och varje gång så blir den posttraumatiska stressen mer extrem och svårhanterlig. Det spär på depressionen. Som drar fram lite mer PTS. Du förstår vilken loop det blir?! Ibland går det över av sig självt, även om resan genom det mörka molnet är sjukt tungt.

Men ibland går det för lång tid utan att dimman lättar. Det är då jag (och vem som helst) måste ta hjälp. Att lära sig göra det är svårt. Jag har för många gånger låtit bli för att jag skäms och inte vill vara svag men det har lett till väldigt dåliga saker. Så jag har börjat acceptera min problematik lite mer, inte fullt ut än dock, och försökt lära mig känna symptom och ta hjälp i tid. Men varför är det så jobbigt? Och varför sitter jag här och skäms nu till och med? Medan jag skriver att det är okej. Och även för dig som läst ett eller flera av mina inlägg och förmodligen förstår situationen och inte dömer. Det är så knasigt. Förmodligen är det en av alla bilder som samhället har skapat av hur man ska vara. Snygg, framgångsrik, vältränad… och inte deprimerad. Ändå är det ju en av våra vanligaste sjukdomar, för det är vad depression är. En sjukdom. Jag vet att många känner igen sig nu och att jag inte är ensam. Ska vi försöka att inte skämmas?

Vid första cancerbeskedet så kände jag mig… besudlad. Något har intagit min kropp. Smutsat ner mig. Förstört det som var jag. Där växte en enorm skam som var absurd. Jag kände mig så ful utan peruken att jag till och med sov med den ibland. Det mest tragiska

Inopererade slangar (CVK) inför cellgiftsbehandlingar

Inopererade slangar (CVK) inför cellgiftsbehandlingar

var att jag inte ville att folk skulle veta att jag var sjuk! Jag trodde att jag kunde lura dom trots en tjock peruk (dom var bra mycket fulare då, 2001, idag kan man knappt skilja det från ens eget hår!) och ett uppsvällt ansikte pga kortison. Jag mådde illa, var konstant trött och konstant orolig för att någon skulle komma på mig. Jag kan nog inte ens med dessa ord beskriva hur jobbigt det var. Det pågick under 2 år. Sista halvåret med enbart cytostatika i tablettform var mycket enklare. Jag var 15 år gammal och utvecklade psykisk sjukdom. Det skulle förmodligen inte ha hänt, eller åtminstone slagit bra mycket lättare, om jag hade kunnat “slappna av” och vara mig själv.

 

Vid återfall 2013 bestämde jag mig samma dag för att det inte fick hända igen, så jag gick snabbt ut med det på Facebook. Tur var väl det för kort därefter opererades det in slangar som hängde ut ur bröstkorgen till skillnad mot en port-a-cath 2001 som knappt syntes. Så jag hade med andra ord inte kunnat dölja ett smack. När håret föll visste jag att det redan var väntat av mina nära så jag kunde välja att ha peruk, lösögonfransar och påmålade ögonbryn när jag orkade. Jag är så glad över det beslutet idag! Och tack vare det föddes bloggen. Här har jag öppnat mig totalt om allt tyngre ämnen. Och nu klev ett depressions- inlägg in. Ett av de svåraste men viktigaste att skriva.

Nu är det mörkt igen. Jag är inlåst i ett kolsvart rum långt, långt inom mig själv. Jag kan knappt andas, ser inget och ingen hör mig. Jag avvaktade ett tag för att se om det skulle passera och kanske bara var orsakat av de senaste veckornas behandlingar och tankar. Men jag kommer inte ut! Så i förra veckan tog jag hjälp och nu har jag landat inom den psykiatriska vården igen. Trots att jag sitter här och det fortfarande värker inom mig av sorger så känner jag att någon eller några står utanför min dörr och gör allt för att släppa ut mig.

Så jag sitter här ett tag till och väntar.
Och gråter.
Men det är okej.
Och kanske får jag till och med möjligheten att faktiskt fira min 5-års dag med ett leende?

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Nu är det inte alls kul längre.

Jag har funderat några vändor på om det här är ett forum som jag vill använda för att säga det jag vill säga till dom omtänksamma människor som undrar vart jag tagit vägen, är svår att nå och undrar över mitt mående.

Som svar på frågorna och lite annat;

– Jag sitter mest hemma och har svårt att hitta orken för att ta mig ut. Svårt att hitta orken till något överhuvudtaget för att vara uppriktig. Under senaste två veckorna har jag försökt “glömma” bekymmer och ignorera brist på energi och ork fast jag vet att det är fel. Jag anstränger mig för att inte vara sjuk kan man säga. Men det är jag ju. Och det går inte att glömma. Allt kommer ikapp och nu är det tydligen nog vare sig jag vill eller inte.

Tummen ner för måendet just nu

Tummen ner för måendet just nu

– Som en följd av ovan så orkar jag bara svara i telefon ibland. Stundvis för att jag är rädd att det ska märkas att jag mår dåligt, för får jag frågan “hur mår du?” så har jag svårt att ljuga. Även att sms:a och svara på WhatsApp är svårt och jobbigt. Framförallt för att jag har ondare i ögonen än någonsin. Protopic i kombination med Ciklosporin varje dag känns ungefär lika skadligt för ögonen som cellgifterna gjorde för kroppen. Dvs; skitjobbigt att behöva men nödvändigt för att bli bättre.
Ovanpå det är det som att något märkligt som tar stopp när jag ska svara. Jag läser och mår bra av att höra av dig, men av någon anledning stiger pulsen när jag ska svara. 2 dagar senare är det okej igen, då får jag en stund med energi och vill höra av mig. Så förvänta dig inget svar omedelbart just nu (om det inte är viktigt såklart!). Hoppas du förstår.

– Svaret på detta är viktigast och det jag drar mig för. Känns genant och rent ut sagt skitjobbigt att erkänna (även om det är känslor man inte bör ha för det är okej att må dåligt), men jag måste, för när jag inte berättar så är andra ovetande och jag får skuldkänslor för att jag inte är social, glad och kan visa att jag bryr mig. Det spär på ångesten. Här kan jag nå ut till alla utan att berätta för en och en som hör av sig.
Jag mår väldigt dåligt. Inte sådär dåligt som hör till det normala utan återigen deprimerad, Det är periodvis och (förmodligen) går det över ganska snart. Men jag tänker inte sitta och vänta på att jag når den svarta botten som jag gjorde i höstas utan tar hjälp nu direkt för att lära mig hantera allt det skapar katastrof i huvudet. Tack och lov behöver jag inte vänta på en tid utan ska få träffa en person redan idag.

Det jobbigaste i allt är faktiskt att jag har alla förutsättningar för att må bra trots alla jobbiga omständigheter. Är man okej i grunden så kan man hantera nästan allt även om det tar en del kraft. Så jag behöver hjälp med en plattform och lite verktyg i lådan för att fixa allt runtomkring samtidigt som jag reparerar fysik och psyke.

Så det är ingen direkt fara, bara svårhanterligt. Ni som sitter där och känner likadant – att allt blir mörkt, ingenting är roligt längre, energin räcker inte ens till att göra sig i ordning på morgonen – se verkligen till att ta hjälp om det har pågått under ett par veckor. Då är det kanske inte “normal” vardagsproblematik längre. Och det ska inte vara genant eller skamligt. Hoppas jag har kunnat visa det nu.

Återkommer när jag har möjlighet för att skriva gör mig glad.
Kram

Vågen som rullar in på gott och ont

170424-strand

En mörk dag för några år sedan, 20 december 2001 för att vara exakt, så drog en enorm våg in över det som var min strand. Den var fin. Mjuk sand som var skön att gå i. Jag gick ofta barfota men det fanns såklart en och annan sten här och där, vass tång och snäckor som jag ibland råkade kliva på. Ont kunde det göra men det läkte fort och jag fortsatte gå. För det mesta sken solen och himlen var blå på den strand som var min.

Vad är perfektion egentligen? Personligen tror jag att man uppnått perfektion när allt inte är perfekt men känns bra ändå. Ungefär så var det när jag gick där. På min strand.

Det kunde komma in en och annan kylig vind från havet. Något grått moln kunde skymma solen till mitt förtret… Jag ogillar blåst och moln mest av alla väder. Det kunde falla några droppar regn från den annars så ofta blå himlen. Men ”efter regn kommer solsken” som det så fint heter . Eller en rad som jag tycker ännu bättre om och som är utplockad från en låt; ”Without the clouds I wouldn´t notice the sun”. Du förstår säkert var jag vill komma med det. Moln finns av en anledning. Dom ska komma, skymma och segla vidare igen.

Jag var ganska nöjd, fast jag visste det inte till fullo då. Man vet inte vad man har förrän det är borta, inte sant? Ha det i bakhuvudet hela tiden. Eller det som jag har inristat med bläck i nacken ”inget varar för evigt” som går ut på samma sak.

Vad jag inte visste när jag som 15-åring tog mig framåt i sanden var att något obehagligt var på väg emot mig. Något riktigt obehagligt faktiskt. Något som skulle förändra allt det som var mitt, allt det som var jag.

Stegen blev allt tyngre där i december månad. Något var fel. Men det man inte vet kan man heller inte göra något åt. Min fokus var framåt även om benen för var dag kändes mer och mer som bly och sanden jag gick i förvandlades till kvicksand. Vågen som slog in med all sin kraft några dagar innan julafton var enorm och med en styrka som jag inte hade en chans emot. Aldrig hade jag kunnat drömma om att något så fruktansvärt skulle slå sönder min värld.

Allt försvann. Allt jag hade byggt upp under mina få år på jorden. Det slogs i bitar och slets iväg. Min strand kändes inte längre som min. Den var invaderad och besudlad av något som var mycket mäktigare än mig. Jag var inte längre en trygg tjej och skulle aldrig riktigt bli det igen nu när jag sett vad orättvisan i världen kan slå till med.

Men som jag nyss skrev, inget varar för evigt. Och det fina med vågor är att dom drar sig ut till havs igen förr eller senare. När det äntligen skedde så låg jag medtagen kvar. Jag orkade inte röra mig, orkade inte resa mig. Så jag låg kvar. Chockad, genomdränkt, förvirrad och så himla ledsen. Vad skulle bli av mig nu? Vart skulle jag ta vägen? Vad fanns kvar av det som hade varit jag? Var det ens värt att fortsätta andas eller skulle jag bara ge mig själv åt havet och lämna allt?

Jag behövde den där tiden då jag bara låg platt i den blöta sanden på stranden. Alldeles stilla. Lungornas andetag var den enda rörelse min kropp orkade frambringa. Så tittade en solstråle fram. Och en till. Och en till. Efter några minuter badade stranden i sol igen, men den såg inte längre ut som jag en gång kände den. Jag tittade inom mig själv, långt in i hjärta och själ. Inte heller där såg något ut som det en gång hade gjort. Jag tog ett beslut; att lägga mig ner och dö var inte ett alternativ. Jag var fortfarande väldigt ung. Det enda jag kunde göra då var att börja om igen. Ta mina första stapplande steg på den här stranden som fortfarande var min men i en ny skepnad. Utforska den på nytt. Den var renspolad från de snäckor och vackra sandformationer som jag hade tyckt om men också från det skräp som oundvikligt hamnar på alla stränder. Speciellt de som inte tas omhand och jag insåg plötsligt att jag inte riktigt hade tagit hand om min. Man kan väl säga att det var en omvänd version av de citat jag skrev ovan; man vet inte hur stökigt man har det hemma innan man gör en noggrann städning. Men det skulle bli bättring! Nu skulle den hållas ren.

Jag fick börja utforska mig själv igen också. Vågen hade spolat bort mina mål, drömmar, åsikter, planer, preferenser, tycke och ogillande. Till och med vissa personlighetsdrag hade försvunnit ut i havet. Helt ärligt kände jag mig ganska tom. Det var som ett eremitskal på min strand som skulle fyllas med nytt liv. Och det gjorde jag, jag fyllde det med nytt. Jag blev en annan flicka på en strand som var samma men en annan. Det blev fint igen och åter gick jag barfota i varm sand.

9 år passerade.
Nio långa år då jag hann bygga upp så väldigt mycket nytt. I blod, svett och tårar. Bit för bit. Men allt var mitt. Och jag visste vem jag var, så gott man nu kan veta det. Jag hann uppleva och erfara, älska och hata. En viss form av trygghet hade äntligen infunnit sig igen.

Vad jag inte visste när jag som 26-åring tog mig framåt i sanden var att något obehagligt var på väg emot mig – igen.
Något riktigt obehagligt – till och med obehagligare än för nio år sedan.
Något som skulle förändra allt det som var mitt – ännu en gång.

Allt det som var jag – en gång till.

Mot alla odds var det samma hemska våg igen… Den hade dragits ut i havet igen bara för att samla nya krafter och komma tillbaka starkare och dödligare än innan.

7 mars 2013 blev allt mörkt igen. Inte bara lite molnigt som hör naturen till. Det blev nattsvart och mörkret förde med sig förödelse igen. Jag kunde inte skrika, jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka och jag kunde inte hålla mig ovanför ytan.

Den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle orka hålla mig kvar längre. Det var ett sånt enormt tryck över bröstet och jag kände hur alla mina sinnen långsamt avtog. Ljuset i tunneln? Jodå, det finns på riktigt. En viss form av ”livet i repris” såg jag men det var mer som stillbilder och fragment av mitt relativt korta liv. Vissa minnen som har klamrat sig fast lite hårdare än andra dök upp.

Jag var inställd på att släppa greppet och låta mig dras med ut i havet för att somna in för gott. Sådär naket ärligt kan jag erkänna att jag var redo för det och mer eller mindre hade släppt greppet mentalt redan. Det låter så hemskt men det som den vågen gjorde den här andra gången – med min strand, mina nya vackra snäckor, min tång som gjorde lite ont att kliva på men som ändå var min och mina sandformationer formade av det som var jag –  ja, det som den gjorde med mig som människa, det kan jag aldrig till fullo förmedla. Jag var inte bara i bitar, jag var söndertrampad, smutsig och utblottad. Det fanns inget kvar. Inget alls.

Inget varar för evigt.

När havet drog tillbaka den fruktansvärda monstruösa vågen och solen tittade fram igen som en varm efterlängtad vän så insåg jag att jag faktiskt fortfarande låg kvar på stranden. Det var inte dags för mig än. Men hur skulle jag orka börja om en gång till?
Hur skulle jag kunna motivera mig till att resa mig ännu en gång?
Hur skulle jag kunna övertyga mig själv om att det inte skulle komma en ny våg snart, åtminstone inte inom närmsta tiden, och att det visst fanns en vits med att börja bygga på något nytt igen?

Hur skulle jag kunna vända de mardrömmar som nu blivit ett med mig till att bli sådana där fina drömmar som de var en gång i tiden?

Hur skulle jag lyckas göra rent mina tankar som nu var nersmutsade och fula?

Jag tyckte inte bara illa om det jag såg omkring mig som nu bara var en röra av bråte, bråte av det som en gång var mitt liv.
Jag tyckte heller inte om den jag hade blivit. Bitter. Ledsen. Arg.
Jag kröp ner till vattenbrynet och såg mig själv i reflektionen på ytan. Där var jag. Kroppen skakade av utmattning efter kampen mot strömmen. Håret hängde i blöta stripor, ansiktet var fullt av fåror och rynkor av den enorma ansträngningen, läpparna spruckna och ögonen var fyllda till brädden av salt vatten. Men det var inte havets tårar utan mina egna. Vem var jag nu? Vem det än var så ville jag bort, vara någon annan.
Men livet är fint på det sättet, det går vidare vare sig man vill eller inte. På gott och ont. Minuter blir timmar, timmar blir dagar, dagar blir månader, månader blir år, år blir till din tid på jorden. Så även för mig och mina dagar var inte riktigt slut än tydligen. Eller… hur många liv har en människa egentligen? Är det här den tid på jorden jag föddes till eller en annan? Jag är ju tom igen, precis som när jag tog mitt första andetag. Stranden är fortfarande min, med samma koordinater som då, men renspolad och ganska ödslig igen.

4 år passerade och här står jag nu.
Kroppen värker fortfarande och jag får kämpa för varje steg jag tar. Min kamp att skapa mig ett nytt liv, en ny strand, är mycket svårare än senast. Dessutom är bitterheten och sorgen över det jag förlorat två gånger nu ett stort hinder på vägen som jag måste över. Men jag tar mig i alla fall framåt. Min strandpromenad går långsammare än för mina vänner. Två steg fram, ett bak. Det har stört mig så länge, jag vill ju också kunna promenera i en snabb men ändå behaglig takt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt innan livet är över. Men kroppen orkar inte det och jag måste lyssna. Så jag tar mina små steg i sakta mak numer. Och vet du, jag ser saker ändå. Jag upplever ändå. Och jag kan njuta mer av sol och värme än om jag skulle pressa min kropp till något den inte klarar av längre. Man vet ju ändå inte hur lång ens egen strandpromenad är, eller hur? Jag kanske ändå hinner uppleva mer än många andra som har en kortare sträcka att gå.

Vem är jag då? Jag vet faktiskt fortfarande inte och jag kanske inte behöver veta det till hundra procent? Jag är den jag är helt enkelt. Istället för att jaga och försöka finna den jag en gång var så har jag tagit farväl av den kvinnan som slogs sönder av en brutal våg. Det var lika bra så. Innerst inne vet jag inte ens om jag tyckte om henne. Allting är ju bra innan man upptäcker något bättre, inte sant? Och stranden? Den hade börjat bli skräpig igen ändå, så som stränder lätt blir.

Det är det här som är så bra med vågor. Dom sveper in över stränder och tar med sig allt skräp ut igen.

Det här är min flaskpost som jag nu slänger ut. Kanske flyter den i land på någon annans strand och kanske blir den en tröst, en motivation eller en påminnelse om att livet är skört?
170109-2