En omysig EMG- undersökning

En EMG- undersökning är allt annat än mysig. Den är faktiskt rent omysig. Det som jag gjorde idag var den med nålar, det finns tydligen olika, det är därför jag är specifik..  Jag  har haft så mycket med nålar att göra sedan jag insjuknade i leukemi att det är löjligt. Jag höjer inte ens ögonbrynet när huden ska punkteras. Jag lämnar ju blodprover minst varannan vecka. Jag fick en tillfällig diabetes typ 2 av kortisonet när jag var 15 år och fick lära mig att sticka mig själv flera gånger om dagen. Så jag var inte särskilt orolig för det här besöket.

I hissen på väg upp till våning 7 sved det lite i ögonen så jag droppade dom med Hylo som vanligt. Sedan brände det till av bara satan. Tårarna strömmade ner för kinderna av irritationen. Ögonen blev alldeles rödstrimmiga.

Det gjorde ont att titta.
Det gjorde ont att blunda.

Jag fick lite smått panik måste jag erkänna, även fast det har blivit så här emellanåt sedan i höstas. En av anledningarna till att jag ber om en operation trots att förutsättningarna inte är optimala. Halvblind kan jag väl gå, men med smärta i ögonen också? Knappast! Som tur är kan jag det här sjukhuset utan och innan. Skulle jag mot all förmodan bli blind så skulle jag antagligen klara mig utan hjälp oavsett var jag skulle någonstans. Kaxigt, jag vet. Ska ju också tillägga att just blindhet inte är något som jag har hört finns i framtiden och jag har inte heller frågat. Fokuserar på att bli bättre nu bara.

Trevade mig framåt halvt kisande och tog mig in till receptionen. Hon tittade frågande på mig medan jag sträckte fram legitimationen och bad mig sedan sitta ner och vänta. Ögonen brände lika mycket fortfarande när jag blev hämtad och fick komma in på ett rum. Sköterskan – eller jag tror i alla fall att han var det, kunde ju knappt se alls just då – frågade lite oroligt vad som var fel med ögonen och jag fick förklara att jag inte vet riktigt varför det blir så här men att det går över snart.

Jag fick ta av mig både övertröja och byxor för tydligen var det planerat att både arm och ben skulle stickas. Sedan fick jag lägga mig på en obekväm brits med papper under och en tunn ful gul Landstinget- filt över mig. Han var snäll och släckte lampan medan jag väntade på läkaren. Var redan 15 minuter sen när jag kom dit och jag fick vänta ytterligare 20 minuter på läkaren så jag började bli lite orolig för att undersökningen, som skulle ta ca 2 timmar, skulle göra att jag kom sent även till arbetsterapeuten. Men det skulle visa sig bli en kort och snabb undersökning. Dessutom fick jag veta att det bara var EMG (med nålar) som var beställt och inte ENeG (ström). Antar att det är för att det var musklerna som visade något avvikande sist, inte nerverna.170302-emg-undersokning

Läkaren kom in och klistrade fast en elektrod på min arm. Sen satte han igång. Det första sticket gjorde faktiskt riktigt ont. Det var på översidan av höger underarm. Jag var faktiskt inte alls beredd på att det skulle kännas sådär mycket som det gjorde. Dessutom ska man spänna muskeln medan han rör  omkring lite försiktigt med nålen. Jag kände hur jag bet ihop käkarna och kramade hårt med den andra armen. Den låter så hemskt men ingen av de andra nålsticken var ens i närheten av den känslan så det måste berott på att det inte riktigt är som det ska just där. Jag måste nog ha hållit andan också för jag började bli yr. Läkaren sa att undersökningen ju var för min skull och att vi kunde avbryta när som helst, men jag ville att det skulle bli ordentligt gjort så jag bad honom fortsätta. Även när han drog ut nålen, och en bra stund efteråt, hade jag ont i muskeln som kändes spänd. Ungefär som att någon slagit mig hårt med knytnäven på armen. En bloddroppe framträdde, annars syntes inget.

Nästa stick var i underarmen och det är klart att det inte var så särskilt behagligt men efter det där första sticket så kändes det helt okej. Sedan fortsatte han med axeln. Märkligt nog kände jag inte ens att han stack in nålen. Men som sagt, efter det första sticket var inget hemskt längre! Hela tiden hade han suttit och “mmm”-at vilket gjorde mig förbryllad. Betydde det att han såg något bra eller dåligt? Jag fick snart svaret för han tyckte att vi kunde avbryta undersökningen.
“Det ser likadant ut som förra året, möjligtvis lite värre bara. Det är högst troligt en biverkan av kortison, eller kanske någon av dina andra behandlingar, men osannolikt en annan sjukdom utöver allt annat.”
Vid förra kontrollen hittade dom någon slags avvikelse på armens normala respons, men exakt vad kunde dom inte säga. Samma sak denna gång alltså förutom att han kunde gissa sig till en orsak. Jag vet faktiskt inte om jag är besviken för att det inte är en diagnos som man kan behandla, eller lättad över att det faktiskt inte är ännu en sjukdom. Problemet om det är orsakat av kortisonet är att jag kommer behöva ha ont och problem med att använda händerna ett bra tag till. Kortisonet kommer ju inte kunna tas bort i första taget. Eller tänk om det är en kronisk skada i så fall?… Jag vågade faktiskt inte fråga utan tänker invänta återbesöket till Per Ljungman och prata med honom om det här svaret.

När jag klev in på Aleris Rehab i Liljeholmen och pratade med den trevliga receptionist- vikarien så blev jag upplyst om att jag har tagit fel på dag. Det är imorgon jag ska träffa Mari. Varken förr eller senare. Tusan. Det här har hänt flera gånger tidigare. Jag skriver in tiderna direkt i min kalender i mobilen men det är så många tider att ha koll på så ibland blir det kortslutning. Kanske var lika bra idag i och för sig . Är fortfarande öm efter det där ondaste sticket idag så det hade kanske varit dumt att anstränga den mer idag.

Är hemma och tar det lugnt just nu, annars brukar jag ändå ha saker för mig de tider jag inte har behandlingar och sånt där.
Försöker träna då och då för att hålla fysiken uppe och det går bättre och bättre. Min Garmin säger att jag har sänkt min vilopuls sedan nyår och på det senaste danspasset på SATS lyckades jag hänga med riktigt bra! Framförallt var jag faktiskt med hela passet, utan att behöva sätta mig en stund, vilket känns som en bedrift att vara nöjd över. Måste bara få in mer styrkepass, men det känns inte kul alls när man bara klarar 1-kilos hantlar och dessutom för mjölksyra direkt. Har fått både gummiband och deg från arbetsterapeuten att jobba med för händer och underarmar så det försöker jag göra framför tv:n när jag kommer ihåg.
Jag bloggar samt svarar på de mail som jag får från några som läser det jag skriver. Feedback, men också långa mail från några andra drabbade med samma tankar, känslor och upplevelser som jag. Det är skönt att både stötta och bli stöttad av någon i samma situation.
Jag hjälper till att hålla igång en Facebook- grupp för ALL- drabbade och deras anhöriga som Blodcancerförbundet har startat. Och angående dom så är jag ju involverad i ett projekt där som förhoppningsvis mynnar ut i något givande för drabbade och anhöriga. Jag tror att vi är något bra på spåren där.

Så jag håller mig aktiv vilket ju är viktigt!

Sköt om dig <3

170302-trott-och-seg

Jag blev omåttligt trött när jag kom hem. Tusen tankar i huvudet om allt möjligt.

Kämpar på med mina salvor, droppar och krämer. Ont ont.

Kämpar på med mina salvor, droppar och krämer. Visst syns det nästan att det gör ont?

Återbesök hos professor Ljungman

Då var det dags igen. Var på återbesök hos professor Ljungman igår. Det gick relativt fort för våra gemensamma punkter på dagordningen var inte alltför många.

  • Mina blodvärden ser äntligen bra ut igen. Levervärdena som var förhöjda under den långa vinterkräksjukan är återställda. Så även magnesiumvärdet, så nu kan jag sluta med Emgesan. Hb-värdet är normaldåligt som vanligt, 105 för att vara exakt. Men eftersom det är mig det handlar om så är det bra antar jag!
  •  Vi undersökte omfattningen av GVHd  och är ganska eniga om att den tidigare eskaleringen har avstannat. Slemhinnorna i munnen ser jättebra ut, flammigheten på ryggen är något utökad men huden har inte blivit hård vilket är ett positivt tecken. Bindväven är ungefär lika kompakt som tidigare och det gör varken mer eller mindre ont. Men som Per Ljungman så fint uttryckte det idag:
    “När det gäller dig Hanna så är det ju så att du hittar på nya saker hela tiden. Nu när det äntligen har avstannat på de flesta fronter så är det de här med ögonen i stället”. Han säger det lite sådär nonchalant och med en ton som antyder hur tröttsam jag är, men naturligtvis är det skämtsamt. Han har en glimt i ögat och det är svårt att missa hans medlidande med mig. Det där är en jargong honom och mig emellan. Han tillade också att trots att jag har så ont i ögonen så ser jag hoppfullare ut än i höstas. Tro fasen det! Hösten var ju bara rent brutal mot både kropp och själ. Och fastän en hel del saker inte gick som jag hoppades så var det ändå lite andra saker som jag kunde stryka från min “to-do”-lista.  Och om nu bara GVHd fortsätter stå still (kanske till och med börjar dra sig tillbaka?…) och jag får lindring för ögonen på ett eller annat sätt, ja då kan man nog säga att jag mår ganska så bra trots allt.
  • Jag har fortfarande inte hört något mer angående mesenkymalerna och det hade inte heller professor Ljungman. Förmodligen står det  fortfarande och stampar i väntan på ett godkännande från Läkemedelsverket. Men mitt tålamod har börjat ta slut. Det är verkligen jättelite kvar i botten. Och nu när det då ser ut som att GVHd avstannat och att det är i förhållandevis liten grad så frågade jag om man inte kunde försöka mota bort det sista med fotoferes behandling. Eller skulle det förstöra en eventuell behandling med mesenkymaler?…. Nej, sa Per. Vi behöver inte välja antingen eller. Tvärtom var han positiv till min tanke! Så om jag ville så skulle han skicka iväg en remiss för bedömning. Klart jag ville!. Jag måste prova allt som kan hjälpa till mot GVHd:n. Men jag måste generat erkänna att jag har nog fortfarande inte riiiiiktigt förstått vad det är eller helt hur det går till. Jag har fått veta att det funkar ungefär som vid blodtransplantation. Man drar ut blod, behandlar den och skickar tillbaka den igen.
    1. Mer exakt så rinner blodet ut i en slang och in i en maskin.
    2. Det separeras i en centrifug och de röda blodkropparna ges tillbaka igen. Direkt som jag förstår det.
    3. Vita blodkroppar behandlas med Methoxsalen. Svårt ord som jag inte hört talas om tidigare. Googlade men hade inte tålamod nog att läsa. Den enda kortare förklaringen på svenska som jag hittade var “En naturligt förekommande furokumarinförening som finns i ett flertal växtarter, inkl. Psoralea corylifolia. Det är ett fotoaktivt ämne som bildar DNA-addukter vid UVA-strålning.” Hm, det gjorde mig inte klokare. Kanske direkt dummare istället…. Någon som vet och kan förklara? Skriv en kommentar på inlägget eller maila mig snälla: hanna.bylund@hotmail.com
    4. Efter det här så utsätts blodet för UVA-strålning. Rimligtvis för att aktivera det där ämnet enligt ovan beskrivning.
    5. Det fotoaktiva ämnet återförs till kroppen.

Det här ska vara en typ av immunsupressiv behandling. Alltså typ samma verkan som Prograf/Adport och kortison. Hittade en liten bild som ska illustrera hur det går till. Den lila stjärnan är maskinen där blodkropparna solar. Typ som deras egna Kanarieöar. Den är lite knasig och vissa rader är dubbla, typ som min astigmatism, därför har jag förtydligat de halvt olästa meningarna nedanför.

En beskrivning i bild över hur fotoferes behandling går till.

En beskrivning i bild över hur fotoferes behandling går till.

Om jag helt har missförstått, eller om du genomgått detta – alternativt är kunnig inom området – så får du väldigt gärna rätta mig! Det vore bara tacksamt.

Biverkningar då? I samma artikel stod det bland annat illamående, övergående feber, lätt Hb-sänkning och kärlproblem. Professor Ljungman nämnde dessa men också stickningar. Allt det är ganska vanliga symptom när man meckar med blodet, precis som vid blodtransfusion. Alla sorters stick innebär ju också en liten infektionsrisk. Men vet du, allt det är jag beredd att ta. Så desperat är jag nu. Så lite tålamod har jag kvar.
Nu  inväntar jag en kallelse.

  • Imorgon ska jag till neurofysiologen för en  EMG- ENeG undersökning. Minns du? Tipsar annars om sökfunktionen här i bloggmenyn  (vänster hörn). Förklaringen klistrar jag in här men vill du läsa hur det känns och upplevs så är det i inläggen.

“Syftet med det är att kontrollera funktioner i muskler och nerver. Undersökningen av nerver innebär att man kollar både motoriska samt sensoriska (känsel) nerver.

ENeG (Elektroneurografi); den del av undersökningen där man undersöker de motoriska nerverna går till så att man placerar små metallplattor över utvalda muskler. Därefter stimulerar man nerven med elektriska stötar. De elektriska stötarna kan upplevas lite obehagliga men de flesta av patienterna tycker att undersökningen går bra. En del av våra patienter tycker att undersökningen påminner om TENS- behandling, där stimulering med elektricitet ges som smärtbehandling. Stötarna kan ges på flera olika ställen utmed nerven.
Undersökningen av de sensoriska nerverna bygger på samma princip som undersökningen av de motoriska nerverna, alltså att man stimulerar nerver med hjälp av små elektriska impulser men skillnaden är att man använder sig av en annan typ av elektroder.

Vid EMG– undersökning registrerar man den elektriska aktiviteten som den aktuella muskeln alstrar i vila och vid aktivering. Själva utförandet av undersökningen går till så att läkaren placerar en tunn liten nålelektrod i muskeln. Själva nålsticket kan upplevas lite obehagligt men när nålen väl är i muskeln så brukar det inte kännas så mycket. När nålen är på plats så kan muskelaktiviteten analyseras.”
Inklistrat från
<http://www.karolinska.se/for-patienter/alla-behandlingar-och-undersokningar-a-o/ub-neurofysiologiska-kliniken/neurofysiologiska-mottagningen-solna/emg-eneg-undersokning-vuxna/>


Ser såklart inte fram emot själva undersökningen som tar ca 2 timmar (!) men däremot resultatet. Vad är det som pågår i mina muskler? Går det att se nu även fast det känns lite bättre?

  • Jag är fortsatt sjukskriven ett tag till. Det känns både bra och dåligt ärligt talat. Längtar tillbaka till arbetslivet, tro det eller ej, men känner mig inte redo. Vill inte krascha och hamna på psykakuten igen som i höstas. Kommer ta det väldigt lugnt den här gången och inte gå med på att tumma på omfattningen. Så skriver Per Ljungman i mitt intyg:
No words needed.

Lite svårläst blev det.

“Kronisk graft-versus host sjukdom. Feberepisoder. Smärtor i kroppen. Upprepade infektioner. Anemi. Pågående
immunsupression.
Trött, smärtor, infektionskänslig, pågående immunsuppression. Mycket
besvär från ögonen. Går på St.Erik. Väntar på operation.
Tung[ behandlad ung kvinna med multipla komplikationer till sin transplantation för ALL. Smärtor, GVH, tung
immunhämmande och smärtstillande medicinering. infektionskänslig och trött.”

Anemin är lindrig och jag är inte särskilt infektionskänslig, utöver det stämmer det.

  • Slutkläm. Lustigt nog  med direkt koppling till ett av mina tidigare inlägg för inte alls länge sen. Ljungman påminde mig om att jag ju faktisk var med i den omtalade studien med fetala cellmembran och att jag ju fick den av lite “fel” anledning. Man trodde då att jag hade en akut GVHd i tarmarna som kan bli ganska så farlig i värsta fall. I väntan på en koloskopi för att undersöka det så fick jag frågan om jag ville prova dessa membran. Jag hoppade på det, som jag gör med de flesta studier. Nu visade det sig att jag hade CMV- virus i tarmarna och ingen GVH, men jag ångrar det ändå inte och jag tycker att dom handlade rätt. Jag ville inte riskera de svåra problem som  tarm- GVH kan orsaka. Framförallt inte en akut sådan… Jag fick höra att det var ganska få personer som råkat ut för komplikationer efter behandlingen med fetala cellmembran, och man kunde inte ens påvisa att det var på grund av den. Däremot var det ganska allvarliga reaktioner så som blodpropp. Professorn avslutade i alla fall med att fråga om jag har några funderingar som jag vill ha svar på, men jag inte säga att jag har det. Jag har läst på och nu fick jag höra det direkt av honom. Kommer jag på något kan jag ju alltid ringa också.

Nu ska jag ladda batterierna innan morgondagen som innefattar återbesöket hos Neurofysiologen som sagt och sedan återbesök hos arbetsterapeuten. Tycker mig ha skött min hemläxa med att styrketräna handlederna ganska bra.

Trevlig kväll!

En lite småtrött bloggande kvinna. Ganska lugn och tillfreds ikväll trots att jag bloggar om cancer och bekymmer kring det.

En lite småtrött bloggande kvinna. Ganska lugn och tillfreds ikväll trots att jag bloggar om cancer och bekymmer kring det.

Nytt lärorikt besök hos professor Ljungman

Efter förra veckan känner jag mig helt matt. För mycket information. Huvudet snurrar, tankarna går i 180. Det var faktiskt länge sen som jag kände mig så här uppjagad inombords. Jag sitter på en stol, hoppar lite med benet som jag alltid gör av någon anledning, men utöver det är jag stilla. Gör inte så många miner. Säger inte så mycket. Jag ser nog ganska så lugn ut tror jag, eller trött kanske. Irriterad skulle man nog kunna vända det till också. Men i huvudet är det ett barn som lever rövare. En liten Hanna som skriker, kastar saker, springer runt runt, målar på väggarna, hoppar upp och ner, vet inte vad hon vill eller vad hon borde göra. Det är som en virvelvind i mig hela tiden. Frågor som “hur är det?” eller “vad tänker du på?” är heeeelt omöjliga att svara på. 10.000- kronors frågan. Är det någon som har svaren? Jag kan betala bra för att få en fusklapp.
Jag försöker säga åt den här lilla tjejen flera gånger att ta det lugnt men det är ju som att prata med en vägg. Pappa försökte alltid säga åt mig att sitta still när jag var liten. Nu börjar jag förstå hur han måste ha känt det när jag vände mig om, tittade lite oskyldigt på honom och sedan sprang i väg igen. Inget gehör.

Var på återbesök hos professor Ljungman i torsdags. Emellanåt kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Jag är en väldigt intressant person ur de flesta läkares ögon. Tills dess att dom upptäcker att jag är en ganska besvärlig patient med ologisk kropp och märkliga åkommor. Det kan ju också vara kul ett tag förstås. Tills det inte är det längre.

Jag vet inte om det bara är jag eller om du känner likadant, men jag kan ibland sitta hos olika läkare och berätta om min bakgrund och sedan om allt som händer just nu och slutligen vilja tillägga “du tror mig väl?“. Men jag är lite för rädd för svaret, för jag hör själv hur galet det låter. Jag skulle själv diagnostisera mig som en hypokondriker om jag inte visste mer. Men Inte Per. Han har varit med mig sedan jag fick reda på att jag skulle transplanteras. Han har lyssnat på varenda liten sak jag sagt, svarat så gott han har kunnat på alla mina miljarder frågor och det har alltid känts som att han tar mig på allvar,

När jag träffade honom i torsdags så gjorde han en snabb undersökning av mig och konstaterade det jag redan vet; GVHd ser lite värre ut. Han kunde se att huden hade gropat sig på flera ställen på kroppen. Utöver det är det mest min egen känsla som talar för. Att jag blir stelare, att slemhinnorna känns torrare. Ögonen är dessutom konstaterat täckta med GVHd. Samma upp i livmodern. Men kronisk GVHd går i skov och det absolut bästa i nuläget är om det skulle vända av sig självt. Sen har vi förhoppning nummer två och det är ju att jag ska få påbörja behandlingen med mesenkymaler igen.

Om du inte minns så är det en typ av stamceller som vi har i kroppen. Fram till för inte så länge sen visste man inte om deras existens, än mindre vad är bra för.
“I benmärgen bildas utöver blodstamceller också mesenkymala stamceller. Dessa kallas bindvävstamceller, eftersom de kan mogna ut till olika vävnadstyper som ben, brosk, senor, muskler och fett.”  (källa: http://ki.se/forskning/mesenkymala-stamceller-minskar-risken-for-avstotning)

Men forskningen har gått framåt i rasande fart och idag har man kommit på att man kan styra dessa till att göra lite andra saker också! Man kan redan behandla flera olika sjukdomar med dom, där ibland GVHd. Det var den studien som jag var med i för ca 2 år sedan. Vi var 11 stycken från hematologen med kronisk GVHd, jag var den som var sist ut innan studieläkaren Lena von Bahr hade sin avhandling. Men av någon anledning som jag inte vet om så stoppades mesenkymaler som behandling mot just den här sjukdomen av Läkemedelsverket.

En av de som läser min blogg skrev en kommentar vid ett tillfälle där hon kallade Mesenkymala Stromaceller för Coola Celler. Inte bara för att det är en förbaskad tungvrickare att säga “mesnekykmalkaner…” utan också för att cellerna är just det. Jäkligt coola. Googla så får du se! I dare you. Det finns hur mycket som helst att läsa.

Så här ser en NK-cell ut enligt Google

Så här ser en NK-cell ut enligt Google. Tycker mer att det påminner om nått kryp.

Sen har vi min favorit av celler; NK-celler a.k.a. Natural Killers a.k.a. Mördarceller.
Det är inte bara namnet som är häftigt på dessa rackare utan vad dom kan göra. NK-cellerna är en vit blodkroppstyp som kan döda tumörceller utan någon annan behandling. Men de är ganska få av dom i cirkulationen i kroppen och dom står för mindre än tio procent av alla cirkulerande vita blodkroppar. Men forskning är i full gång och förhoppningsvis ska man kunna odla fram dessa i labb för behandling i framtiden. Mördarcellernas BB typ.
Naturliga mördarceller – viktigt vapen i kampen mot cancer

Nu kom jag av mig igen… Finns det något som jag går i gång på lite extra mycket när jag berättar om blod så är det mördarceller. Rysligt spännande.

Per Ljungman + min GVHd + Mesenkymaler = tillbaka till ämnet

Beslutet om att behandlingen med mesenkymaler inte godkändes överklagades av diverse högt uppsatta personer. Jag har varit väldigt engagerad i ämnet och jag fick veta nu att cellerna har tillåtits i några enstaka behandlingar för specifika patienter. Det krävs tydligen en del för att få ta del av det och man måste genomgå en prövning. Tydligen så har professor Ljungman och Lena von Bahr, forskningsläkare, varit i kontakt med varandra angående det här. Jag är ju en lämplig kandidat eftersom jag inte svarar på andra behandlingar, Ljungman har berättat om mina problem och von Bahr, som känner mig väl från studien, har frågat om jag kan komma på en sådan prövning i Solna. Där ska jag noggrant undersökas från topp till tå för att avgöra mängden av GVHd på kroppen samt hur mycket det påverkar min vardag. Hon har ju all information om just min sjukdomsbild från drygt 2 år tillbaka och på det sättet kan hon jämföra med dagsläget. Sedan ska hennes utlåtande skickas vidare, vart vågar jag inte uttala mig om, och förhoppningsvis godkänns jag för behandling av de högre makterna. Exakt när detta ska påbörjas vet jag inte, men troligtvis blir jag kontaktad strax efter nyår.
Så snälla. Håll dina tummar, tår och allt annat på kroppen riktigt hårt ett tag framöver.

Tills vidare så säger vi tack och adjö till Jakavi nu. Den gav mig ingen effekt alls tyvärr. Jag hade en god och fin vän på hematologen med långt värre GVHd än jag och han tyckte att Jakavi var “the shit” om man får uttrycka sig så. Men jag stod på samma dos som honom länge och för mig hände ingenting. Tror vi. Det är det som blir spännande nu. Om jag tvärslutar med den, kommer GVHd eskalera drastiskt då? I så fall gav den ju verkan på det sättet att den höll tillbaka. Fortsättning följer…

Och apropå den här jävliga men ändå önskade sjukdomen (som GVHd ju faktiskt är) så har jag hört att man kan få det i naglarna. Jag har nämligen haft ont i dom ett bra tag nu och dom delar sig så långt ner att jag emellanåt har blödigt. Fick då av en slump höra av en god vän att stamcellerna kan attackera även där. Var tvungen att fråga Per eftersom jag är så nyfiken på allt. Naglarna består väl av redan döda celler?
Han tittade tyst på mig under några sekunder med den där blicken som sa “Hanna Hanna, du har då frågor om allt… Är detta verkligen relevant i nuläget? “. Men som den professionella läkare han är så svarade han plikttroget att det är både ja och nej på den frågan. GVHd sätter sig inte i naglarna men de som har en svårare grad av det i huden och bindväven kan också märka det på naglarna. Ahaaa… ännu en pusselbit klokare.

Behandlinggsrummet "halvan" på hematologen.

Behandlingsrummet “halvan” på hematologen.re.

Utöver detta så har jag lågt Ig-G värde igen (nämnde jag det sist?..), alltså de där antikropparna som ska skydda mig mot lunginflammation. Så det blir en ny behandling för det. Plus med dessa antikroppar är att dom sjunker mycket långsamt, så har man väl fått upp nivån så står den sig några månader även om man inte producerar en endaste själv. Minus är ju då tvärtom, det tar irriterande lång tid att få upp värdet igen. Nu när det är så lågt så får jag mina första behandlingar intravenöst. Jag fick den första behandlingen redan direkt efter samtalet med Ljungman. Precis som så många gånger tidigare så låg jag i dropp under ca 1½ timme på hematologen. Nästa behandling blir den 29/12. Sen ska det diskuteras om jag ska behandla mig själv hemma med hjälp av en dropp- pump. Kan berätta mer om detta bli aktuellt, annars kan du också söka på “antikroppsbehandling” här i bloggen så bör du få upp rätt många beskrivande inlägg. Alternativt Googla. Enligt källor så är jag ett populärt svar på sökningar där som gäller cancer, haha.

Vad ska vi då göra i nuläget åt mina händer och armar som inte bara ser alltmer förtvinade ut utan dessutom blir svagare och svagare? För jag vill inte bara gå och vänta på något som bara kanske ska ske. Professor Ljungman tycker att jag ska tillbaka och göra muskel- och nervundersökningen, s.k.EMG-ENeG. Det var den där lite obehagliga undersökningen med nålar och elektricitet som jag gjorde senast i våras. Både han och jag tycker att man bör kunna finna något med den nu eftersom den visade något oklart i våras när problemen var mindre. En remiss är skickad så förhoppningsvis blir det av någon gång i början av nästa år.
Har lagt upp två foton på båda händerna längst ner. Dom är i maximalt utsträckta lägen och man kan tydligt se senor och spänd hud. Och visst kan man nästan se värken i dom också?

Nästa år ja… 2017. Jag har vid varje årsskifte sedan 2013 tänkt “nästa år, det är mitt år. Då är kroppen friskare och jag kommer säkert kunna springa en halvmara igen. Jag kommer kunna jobba heltid. Jag kommer nästan vara medicinfri. Då blir allt bättre!“.
Så blir det inte nu.
Efter 3 års besvikelser och nu en höst som inte riktigt gav mig ens hälften av mina önskade resultat, så lägger jag ribban betydligt lägre. Om jag har haft för höga förhoppningar tidigare eller orimligt mycket otur vet jag inte, men jag orkar inte med fler besvikelser just nu. Det betyder inte att jag kommer nöja mig med att krypa istället för att ligga platt. Jag kommer ändå hoppas på att kunna resa mig. Kanske gå. Kanske jogga. Och 2018 springer jag om jag har tur! Men jag har inte förväntningarna att kunna göra det. Nu ser det ut så här. Kanske kommer det till och med bli värre innan jag reser mig. Och om man inte förbereder sig för att eventuellt behöva slåss så står man där maktlös sen.

Cynist – Javisst!

Hör du, må gott så länge.

Höger hand i maximalt utsträckt läge. Man kan tydligt se spända senor i handleden och i handflatan.

Höger hand i maximalt utsträckt läge. Man kan tydligt se spända senor i handleden och i handflatan.

Vänster hand i utsträckt läge. Lite mer töjbar än höger men där syns senorna ännu tydligare och att muskler förtvinat i handflatan.

Vänster hand i utsträckt läge. Lite mer töjbar än höger men där syns senorna ännu tydligare och att muskler förtvinat i handflatan.