Jag mår inte alls bättre… än

170624-sad

Att vara deprimerad.

Mår så dåligt av depression och PTS. Försöker sova, äta och träna enligt ordination. Men det är verkligen inte lätt när man är så slut att det är jobbigt att borsta tänderna. Jag har mediciner för allt, så även att sova och att dämpa ångest. Men man kan ju inte leva i piller- djungeln. Något måste göras, det förstår även jag. Men “ryck upp dig” fungerar ju inte precis. Om jag kunde det så skulle jag väl inte ligga här?! För det är inte direkt kul och givande att inte orka någonting, bryta ihop för allt och  känna sig så “onödig” som jag gör nu.

Onödig var förresten det bästa mest lättsamma ord jag kom på för dom egentliga elaka tankarna jag har om mig själv för tillfället. Men det säger ändå rätt mycket tycker jag.

Det kan vara lite småmysigt att tycka synd  om sig själv. Men inte i flera dagar som övergår till veckor. Tankarna snurrar. Om det här pågår en längre tid, vad händer med livet utanför? Jobb? Vänner? Förhållande? Men precis som man inte säger “skärp till dig och res dig upp” till en som brutit benet så säger man inte heller “res dig ur sängen och sluta självömka” till någon som är djupt deprimerad. Mitt ben är brutet och jag behöver stöd att resa mig och hjälp för att läka. Stöd har jag ju gott om, hela tiden! Från familjen, från pojkvännen, från vännerna. Till och med från okända som läser mina texter.

Eller mina “storys” som det kallas när man bloggar här på War on cancer. Du är idag min “story follower” och jag är din “story teller”. Tycker det är bra mycket vackrare titlar än “bloggare”. Vad tycker du?

Nu har jag ju även tagit professionell hjälp för att läka. There, I said it. Jag är psykiskt sjuk och går på hispan (d.v.s. mentalsjukhus med ett nedlåtande för inte alltför många årtionden sen). Jag fortsätter tjata på mig själv att det är okej och inte pinsamt. Därför skriver jag ut det i ord hela tiden.

Har fått olika kontakter både för den mer akuta situationen, men såklart också den på längre sikt.

Angående träning så finns ju det på recept – visste du det? Så pass viktig är träningen för psykisk hälsa! Jag har inte fått det, men jag behöver det nog inte heller. För mig brukar det räcka med en eller tre sparkar i baken så kommer jag ändå ut.

1177 – Motion på recept

Jag har tydligen precis avklarat fotoferes- behandling nummer 17! Jag vet faktiskt inte hur många man bör räkna med men jag tycker i alla fall att det är en riktigt god bot på vägen. Syster Sara sa att jag kom dit i mars och det stämmer nog. Jag avbokade den första som skulle ske i samband med årsdagen för mitt återfall (7 mars), det blev helt enkelt för tungt. Sedan påbörjade vi behandlingen två veckor senare. De fyra första veckorna är det två dagar varje vecka. Sedan blir det varannan vecka. Tydligen ska det på sikt bli var tredje vecka men jag är inte där än. Man utvärderar efter sex månader och enligt mina beräkningar har det gått ganska exakt tre månader. Three more to go. Huruvida jag känner skillnad eller inte är svårt att svara på än. GVHd pendlar upp och ner så vissa förbättringar/försämringar behöver inte vara kopplade till behandlingar. Men jag vill tro att eskaleringen har avstannat tack vare det här. Vi får väl se.

Jag läste en kvinnas kommentar om att hon har fått över 40 behandlingar… huvvaligen. Måtte jag inte behöva vänta så länge.

Dagen innan jag skulle till CASH, i onsdags, så började jag må väldigt konstigt. Vissa av dessa symptom har jag haft till och från, men graden av dom den här dagen var inte alls av den normala. Yr, svimningskänsla, stickningar i hela kroppen, plötslig huvudvärk, lätt tryck över bröstet och svårare att andas, så himla matt matt… Min sambo var iväg på kurs hela veckan så jag vart lite orolig. Vad händer om jag svimmar och slår i huvudet? Jag försökte hålla mig sittande men blev hungrig och skulle ta mig till köket. Vid kylskåpet svartnade det men jag fick tag i handtaget på kylen. Där blev jag halvt hängande en stund till jag kunde komma upp på benen igen. Usch vad det kändes obehagligt! Jag åt, drack en massa vatten och höll mig väldigt lugn efter det.

Huvudet gick varmt och tankarna for omkring. Vad kunde det bero på? Dåligt Hb? Extra lågt blodtryck? Behandlingen? Tack och lov skulle jag ju åka in dagen efter så jag vilade lite i det.

Dagen efter berättade jag för sköterskorna och läkaren vad jag hade upplevt. Vi avvaktade att sätta in nålarna tills provsvaren hade kommit. Jag väntade spänt på vad dom skulle visa. Eller inte visa för den delen.

Pulsen var det inget fel på. EKG visade inga konstiga hjärtrytmer. Blodtrycket var väldigt lågt men inte mycket värre än vad jag brukar ha. Lungorna lät fina. Sen kom provsvaren och dom visade… ingenting nämnvärt. Vad tusan? Hb låg ju till och med på 110 så det var bara en minisänkning på tre enheter sen veckan innan och ingenting som man kan känna av. Då återstod egentligen bara det enda man inte kan få ut något värde på – panikångest. Vet du hur många som åker in på akuten årligen för att dom tror att dom håller på att dö fast det är en panikångest- attack? Skitmånga! Jag har varit med om det förut, men har liksom någonstans förstått vad det är som händer även om jag inte kan stoppa det. Men om det var det som hände förra veckan, vilket man får anta med uteslutningsmetoden, så blir jag ganska tagen på sängen. Jag brukar ju kunna min kropp, men nu spelade hjärnan mig ett spratt.

Panik eller utmattning, vi kunde ändå genomföra behandlingen tack och lov.

Jag har också varit med om en sån där sömn- attack till. Du vet den där jag fick när jag somnade medan läkaren pratade? Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det. Det är ungefär som att få en stor klubba i huvudet, eller som att hamna under vattenytan som jag nog beskrev det sist. Den här gången var det stackars syster Sara som inte fick kontakt med mig. Jag somnade gång på gång och maskinen pep till hela tiden. Trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Minns inte riktigt vad som sades men jag vaknade till lite när hon sa att det var klart och jag kände hur metallnålen drogs ut. Sedan somnade jag och vaknade medan jag ryckte till mig handen för att klia mig i ansiktet precis när hon skulle dra ut den andra nålen. Hah! Det hade kunnat blivit blodigt. Men båda reagerade snabbt.

Jag somnade om.

Jag hörde hur hon ringde till hematologen och meddelade hur abnormt trött jag var och att jag hade fått huvudvärk vilket jag hade pipigt ur mig. Sedan sa hon att jag skulle stanna kvar ett tag för att kvickna till. Jag serverades Festis och kaffe. När jag var vid medvetande igen så kunde jag ta mig till Pressbyrån för att hitta något att äta i salladsbaren. Jag satt i sängen som var “min” under två dagar och tittade på Hem till gården medan jag petade i mig maten.

Till mitt försvar så finns det inget bättre att titta på mellan 11-13 på ettan, tvåan, fyran och sexan på vardagar. Jag skäms för att säga att jag fastnat lite i det. Jäkla behandlingar!

Det var några jobbiga dagar som hade förflutit. När jag rasar ner i mina märka hål så går det inte från en timme till en annan, ändå relativt fort. Det går stadigt neråt under några dagar innan jag når botten. Vid det här laget var jag på väg neråt fortfarande. Inte glad men inte totalt nedstämd heller. Men jag var trött och matt. Dessutom har jag ju berättat om den posttraumatiska stressen hundra gånger. Det är som att kastas tillbaka in i cancerbehandlingen om och om igen. Nu dök det upp på ett annorlunda sätt. När jag satt i halvan på Hematologen (mitt favoritrum, det mystiskt onumrerade mitt emellan rum 8 och 9) och väntade på syster Carina som skulle komma med mina behandlade celler så fördrev jag tiden med en skvallertidning. Brukar föredra böcker men idag var det skönt att vila ögonen på kraftigt retuscherade foton på kändisar. Så märkligt tillfredsställande det kan vara att gotta sig i andras liv. Är det för att man behöver paus från sitt eget måntro?

Hur som helst så kom jag fram till ett foto av någon söt kvinna som hade fotat sin platta vältränade mage i profil. Den var publicerad på Instagram och hon hade skrivit något om att det äntligen började synas en baby- bula. Really? Jag är ju fasen större när jag är uppblåst! Så när Carina kom in så skrattade vi lite åt den. Sen började jag gråta. Förstår du hur stört det är? En sketen skvallertidning, ett sketet foto på någon annans gravida mage, sen brister det. Vissa dagar är verkligen värre än andra…

Carina var så rar. Hon drog stolen närmare sängen där jag låg, la sin hand på min och lyssnade tålmodigt medan jag öste ur mig allt som har med sorgen över steriliteten att göra. Det rann till och med tårar ur mina annars så torra ögon och det vällde ut så mycket ur mig att jag knappt själv hängde med på vad som sades. Jag vet i alla fall att det främst var det faktum att jag inte längre kan få barn, men det dök också upp andra saker som jag tycker att cancern våldsamt slet ifrån mig.

Jag vet inte hur länge hon tröstade mig, men när tårarna nästan var slut så frågade hon om jag var så pass okej att vi kunde låta mina celler börja droppa in.

Det stödet jag fick då är ovärderligt. Jag har stött på speciella personer inom vården som vet vikten av att ha någon som verkligen lyssnar, beröring och förståelse. Någon som tar sig tid och ser att det är viktigt att psyket är med för att sen kunna behandla kroppen. Det är främst inom cancervården jag stött på så fin vårdpersonal, men även ibland på andra avdelningar. Det behövs fler som ni!

Tack för att du är en av dom och tack för din hjälp den dagen!

Nu ska jag hitta på något annat. Suttit här vid datorn ganska så länge så ögonen och händerna är trötta. Vill bara avsluta med att berätta att jag blev intervjuad via Skype för några dagar sen. Det handlade om utvecklingen av War on cancer och vad jag tycker om den här plattformen. Jag lotsades också genom förslaget på hur den nya, eller vidareutvecklade, versionen kan komma att se ut och frågades om åsikter gällande den. Det kommer bli riktigt fint och jag ser fram emot att ge min blogg en stabil, lättorienterad och stilfull grund! Hoppas du kommer tycka om den också och kom gärna med feedback både om hur den ser ut nu samt vad du tycker om den nya när den väl publiceras.

Ha det gott

Här får du se en estetisk och vacker bild. Den föreställer några av mina många mediciner. Det hade nämligen blivit lite fel i mina dosetter så jag tvingades hälla ut alla på bordet och börja om. Jag har tack och lov lärt mig exakt vilket piller som ser ut hur så den biten har jag inga problem med. Så jag passade på att fota den färgglada skaran innan jag började med mitt pillande. Någonting blev knas igår ändå för inom en timme efter att jag tagit dom så började hela världen snurra och jag blev illamående. Under ca 2 timmar hade jag mer kola i huvudet än vanligt. Sen dess har inget hänt så det måste varit en liten miss. Sånt händer fast det inte borde.

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Glad löpare vid målgången på Stockholm Marathon 2013. Så slut jäkla i kroppen men oj så nöjd!

Glad löpare vid målgången på Stockholm Marathon 2013. Så slut jäkla i kroppen men oj så nöjd!

Igår sprang flera tusentals personer Stockholm Marathon, däribland många vänner. Jag vill uppriktigt och hjärtligt gratulera varenda en som hade modet att ta sig till starten och kanske styrkan att kliva över mållinjen. Men det finns en sorg inom mig som inte är så kul. För tre år sedan, ett år efter transplantationen, lyckades jag med tunga steg men hoppfullt hjärta ta mig i mål. Jag var på gång! Framtiden visade bara stadig uppgång mot ljuset och vardagen!

För fyra dagar sedan, 1 juni, var jag pånyttfödd och fyllde 4 år. Grattis mig och min systers stamceller! 1.460 dagar bort från cancern! Varför grät jag då? Varför skrev jag inte ett grattis-på-4-års-dagen-inlägg i bloggen?

Jag mår sämre nu än för tre år sedan, den dagen för Stockholm Marathon 2014. På alla sätt. Psykiskt, fysiskt. Hoppfullheten är förmörkad. Jag är så besviken. Är det verkligen något att fira?

Jag ska erkänna en sak. Jag gråter. Jag gråter mycket nu.

Jag berättar det inte för att jag vill ha medlidande. Jag berättar för att det ska vara okej. En kär person har beskrivit det som en kran. En annan som en ventil. En tredje som en damm som brister. Kontentan är att man behöver tömma den ibland och det är vad tårar gör. Fint va? Men min känns så väldigt full den här gången.

Som jag tidigare skrev; det här har jag levt med så länge. Korta och långa perioder med depression och den typen av ångest som inte är vardagsrelaterat. Som exempelvis när man är sen till jobbet. Ibland kommer den i smärtsam panik- form. Och varje gång så blir den posttraumatiska stressen mer extrem och svårhanterlig. Det spär på depressionen. Som drar fram lite mer PTS. Du förstår vilken loop det blir?! Ibland går det över av sig självt, även om resan genom det mörka molnet är sjukt tungt.

Men ibland går det för lång tid utan att dimman lättar. Det är då jag (och vem som helst) måste ta hjälp. Att lära sig göra det är svårt. Jag har för många gånger låtit bli för att jag skäms och inte vill vara svag men det har lett till väldigt dåliga saker. Så jag har börjat acceptera min problematik lite mer, inte fullt ut än dock, och försökt lära mig känna symptom och ta hjälp i tid. Men varför är det så jobbigt? Och varför sitter jag här och skäms nu till och med? Medan jag skriver att det är okej. Och även för dig som läst ett eller flera av mina inlägg och förmodligen förstår situationen och inte dömer. Det är så knasigt. Förmodligen är det en av alla bilder som samhället har skapat av hur man ska vara. Snygg, framgångsrik, vältränad… och inte deprimerad. Ändå är det ju en av våra vanligaste sjukdomar, för det är vad depression är. En sjukdom. Jag vet att många känner igen sig nu och att jag inte är ensam. Ska vi försöka att inte skämmas?

Vid första cancerbeskedet så kände jag mig… besudlad. Något har intagit min kropp. Smutsat ner mig. Förstört det som var jag. Där växte en enorm skam som var absurd. Jag kände mig så ful utan peruken att jag till och med sov med den ibland. Det mest tragiska

Inopererade slangar (CVK) inför cellgiftsbehandlingar

Inopererade slangar (CVK) inför cellgiftsbehandlingar

var att jag inte ville att folk skulle veta att jag var sjuk! Jag trodde att jag kunde lura dom trots en tjock peruk (dom var bra mycket fulare då, 2001, idag kan man knappt skilja det från ens eget hår!) och ett uppsvällt ansikte pga kortison. Jag mådde illa, var konstant trött och konstant orolig för att någon skulle komma på mig. Jag kan nog inte ens med dessa ord beskriva hur jobbigt det var. Det pågick under 2 år. Sista halvåret med enbart cytostatika i tablettform var mycket enklare. Jag var 15 år gammal och utvecklade psykisk sjukdom. Det skulle förmodligen inte ha hänt, eller åtminstone slagit bra mycket lättare, om jag hade kunnat “slappna av” och vara mig själv.

 

Vid återfall 2013 bestämde jag mig samma dag för att det inte fick hända igen, så jag gick snabbt ut med det på Facebook. Tur var väl det för kort därefter opererades det in slangar som hängde ut ur bröstkorgen till skillnad mot en port-a-cath 2001 som knappt syntes. Så jag hade med andra ord inte kunnat dölja ett smack. När håret föll visste jag att det redan var väntat av mina nära så jag kunde välja att ha peruk, lösögonfransar och påmålade ögonbryn när jag orkade. Jag är så glad över det beslutet idag! Och tack vare det föddes bloggen. Här har jag öppnat mig totalt om allt tyngre ämnen. Och nu klev ett depressions- inlägg in. Ett av de svåraste men viktigaste att skriva.

Nu är det mörkt igen. Jag är inlåst i ett kolsvart rum långt, långt inom mig själv. Jag kan knappt andas, ser inget och ingen hör mig. Jag avvaktade ett tag för att se om det skulle passera och kanske bara var orsakat av de senaste veckornas behandlingar och tankar. Men jag kommer inte ut! Så i förra veckan tog jag hjälp och nu har jag landat inom den psykiatriska vården igen. Trots att jag sitter här och det fortfarande värker inom mig av sorger så känner jag att någon eller några står utanför min dörr och gör allt för att släppa ut mig.

Så jag sitter här ett tag till och väntar.
Och gråter.
Men det är okej.
Och kanske får jag till och med möjligheten att faktiskt fira min 5-års dag med ett leende?

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Jag fyller 4 år men kan inte le.

Det blir verkligen inte alltid som man har tänkt sig

Gårdagen skulle inrymma min tredje fotoferes behandling men det blev inte alls som planerat.
Förra veckan hoppades över då jag liksom så många andra ville ta ledigt och resa iväg. Först 53 mil till min käre far i Örnsköldsvik. Två alldeles för korta dagar där och sedan 50 mil till min älskade sambos familje- landställe i Järlåsa utanför Uppsala för att fira påskafton. En fin och skön vecka om än lite för många timmar sittande i bilen (hallå träsmak i baken). Förutom trevligt sällskap, vila och läsning (med förstoringsglas förstås) så bjöds det på ett mer schizofrent väder än vad jag har sett tidigare. Under en och samma dag ute i Vågsnäs utanför Ö-vik kom det tre gånger samma dag ett ordentligt snöfall med stor fluffiga flingor, en skur av kornsnö (liknar hagel fast av hård snö istället för is) som höll i sig bra många minuter, ett lätt duggregn av iskalla droppar och däremellan sken solen svagt värmande och man kunde stå utan jacka och suga i sig av ljuset. Knas.

Numer är förstoringsglaset med överallt för att jag ska kunna läsa utan onödiga begränsningar

Numer är förstoringsglaset med överallt för att jag ska kunna läsa utan onödiga begränsningar

Hälsan har varit lite sådär, även om jag trots det njutit mycket! Har varit så himla trött och andfådd. Stundvis har det känts som att någon har slagit mig i huvudet eller som att jag från ingenstans plötsligt blivit full. Känslan av att bära en hjälp av järn har slagit till med både huvudvärk och lite lätt yrsel som följd. Jag hade svårt att tänka hela meningar och att formulera ord. Faktiskt riktigt obehagligt… Men jag intalade mig hela tiden att det var blodbristen. Även det lilla lätta trycket över bröstet då och då samt pulsen som gick upp onödigt högt för ingenting talade för det.

Hade det nu varit dåligt Hb som var orsaken så hade det lätt kunnat ordnats med en påse blod eller två, sen hade jag varit som ny eller kanske ännu piggare än innan det sjönk! Men det var dessvärre inte så.
Orsak: okänd
Efter förra transplantationen steg mitt Hb till ursprungliga 103. Inte uppe i den undre gränsen 117 som en kvinna bör befinna sig, men i alla fall den siffran som min kropp har vant sig vi nu.

Jag berättade nämligen om de här besvären när läkaren igår frågade hur jag mådde innan det var dags att plocka ut celler. Man går genom patienten grundligt varje gång för att inte riskera någonting för en behandling som inte är livsnödvändig. Blodtryck, puls, lyssnar på lungor, lyssnar på hjärta, tar blodprover och ställer frågor. Läkaren som tog hand om mig då tog ganska allvarligt på det jag berättade så trots att allt såg okej ut ville hon ändå inte fortsätta med behandlingen innan jag fått okej från Hematologen. Så metallnålen plockades bort och läkaren ringde och sökte Per Ljungman. Dessvärre var han på Karolinska i Solna hela dagen men man skulle söka någon annan läkare. En timme senare fick jag träffa en kvinna som jag bara vagt minns från ett annat tillfälle. Även hon ställde en massa frågor och ville inte lämna något åt slumpen så det beställdes lite fler prover, bl.a. CRP och ett prov som kunde visa om det fanns inflammation på hjärtat eller något litet knas på lungorna. Under väntan på svaren togs ett EKG som skönt nog var helt normalt. Efter lååång väntan kom svaren och som tur var visade sig även dom normala. I och för sig hade det varit lite småskönt om man hittat något litet enkelt fel som man lätt hade kunnat åtgärda, men så länge det ser bra ut på pappret så är det grönt ljus för behandlingen. Läkaren på Hematologen sa att vi ska hålla koll ifall det visar sig vara en virusinfektion men personligen tror jag nog snarare att det är en ocharmig kombination av stress och ångest. Sånt kan skapa många problem… Men värst är att det är så jä*la svårt att göra något åt! Man vet hur man bör göra, men därifrån till att göra det är inte lätt alls.

Hur som helst var klockan redan 14:30 vid det laget så vi kunde inte direkt starta upp någon behandling då, men jag kunde åtminstone komma tillbaka idag istället. Tack och lov mår jag inte sämre (inte bättre heller tyvärr) så det var bara att köra efter att hela rutinen gjorts igen.

Det gick bra idag, inga känningar av kalciumbrist eller smärta i armbågen för att nålen stuckit in i någon nerv. Vi börjar som sagt få in en jättebra rutin! Det enda lilla som händer var att blodkärlet där metallnålen satt började ge upp så vi avbröt ändå eftersom vi vid det laget redan samlat ihop 47 ml av de 50 ml som är målet.

Tittar på TV:n ovanför sängen

Tittar på TV:n ovanför sängen

TV-tittande på CASH. För att inte störa andra så kan man välja att lyssna genom hörlurar eller en "ljud- kudde"

TV-tittande på CASH. För att inte störa andra så kan man välja att lyssna genom hörlurar eller en “ljud- kudde”

Jag fick stanna kvar på avdelningen CASH hur länge jag ville eftersom sängen är min ända fram till

imorgon efter behandlingen. Var på plats 08:30 i morse, vi var klara ca 10:30 och jag skulle inte vara på Hematologen förrän 13:00 så jag tog erbjudandet och stannade kvar. Åt den Wasa Sandwich som dom bjuder på där, samt drack några muggar med kaffe från Selecta- maskinen. Försökte vila och hade väl egentligen behövt en power nap men det gick inte. Läste i boken Våran hud, vårat blod, våra ben av John Ajvide Lindkvist istället och kollade på TV med hjälp av den ballongliknande kudden som ljudet kommer genom. Vid 12:00 gick jag och köpte lite lunch och fick sedan ett rum på mottagningen till dess att cellerna var färdigbehandlade. Dom blev lite sena idag och dök upp på rummet först vid 13:30. Så innan allt var klart och kanylen hade plockats bort var klockan 14:30. Allt som allt ytterligare 6 timmar på sjukhuset. Det är som att jobba 75% det här. För du ska veta att det suger energi att ligga på sjukhuset. Det kan låta mysigt och lite småskönt sådär men tro mig, jag skulle mycket hellre jobba… Av massvis av anledningar.

Imorgon väntar behandling nummer 4 och förmodligen en sex timmar- dag till. Håll tummarna att kärlen håller för att slutföra den!

170419-fotoferes-2

När minnena river

Den 7:e mars, det vill säga förra tisdagen, så var det exakt 4 år sedan läkarna kom in på sjukhussalen där jag låg för att meddela att cancern var tillbaka. Världen skälvde till och rasade omkring mig. Jag skrek rakt ut i ren och skär förtvivlan. Sen blev allt svart.

Vet du vad muskelminne är? Oftast hör man det nämnas i samband med träning och då innebär det att när man övar en rörelse om och om igen så stimuleras psyket som då “lagrar” rörelsen. Ordspråket “det är som att cykla” antar jag kommer därifrån. Man lär sig vingligt att trampa framåt som barn och när det väl sitter där så glömmer man det aldrig (påstås det i alla fall, jag tror i och för sig att det är lätt hänt – speciellt om man har Alzheimer). Även om man inte cyklar på flera år så känner kroppen igen rörelsen vid första tramptaget. På samma sätt fungerar det med känslor och man kan fastna i en väldigt ond loop där man egentligen önskar att man kunde glömma hur det känns att cykla, men det går liksom inte.

Jag lärde mig cykla den 7 mars 2013. Jag minns känslorna, jag minns hur kroppen reagerade med flyktinstinkt, jag minns känslan av ångesten som följde och jag minns hur tankarna kastades fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt att lämna detta bakom mig så gott det går. Inte själva händelsen eftersom det är helt omöjligt, men jag tycker inte att min hjärna behöver ödsla utrymme på obehagliga detaljer! Det har gått ganska så bra ändå, även om varje “årsdag” har varit jobbig. Men nu… Av någon anledning har allt intensifierats nu, fyra år senare? Jag behövde inte ens påminna mig särskilt mycket, jag bara märkte att den 7 mars närmade sig och det började krypa i kroppen. Sedan fick jag upp minnet på Facebook där jag hade skrivit ett meddelande till omgivningen att cancern var tillbaka. Det blev som någon utlösande faktor och plötsligt satt jag motvilligt på cykeln igen och trampade för fullt.

Jag har haft så mycket ångest under veckan som har varit. Trots att jag har försökt att sysselsätta mig så har jag parallellt levt i en annan tid och återupplevt varenda liten stund av canceråterfallet. Inopereringen av CVK, den första cellgiftsdosen, illamående, håret som rasade av, förvirringen, oron, sjukhussängen…. Till och med de där gråa mjukisbyxorna i plysch som jag bar varje dag på sjukhuset och hur de kändes mot huden. Minnesfunktionen är ju helt fantastisk, men ibland vill man kunna trycka på delete och glömma hur man cyklar.

I torsdags hade jag bara två punkter på agendan:
1. Bedömning av kärl inför fotoferes behandling.
2. Antikroppsbehandling.

Men det var en sån där dag. En sån då det mesta bara blir fel.

Efter frukost åkte jag över till en vän som bor i närheten. Hon är en s.k. pysslerska. Du vet, den där sortens människa som kan få utlopp för sin kreativitet i flera timmar. Som har tusen idéer i huvudet. Som har tålamod. Som kommer på lösningar. Som skapar underbara alster bara med tändstickor. Vet du vad för slags person jag menar? En sån som jag avundas.
Både mina föräldrar är varit väldigt öppna med att jag är en flicka som skapar med kvantitet mer än kvalité. Ett exempel på det är att pappa kände sig tvungen att åka med en säck brädor och byggmaterial till mitt fritids för att jag gjorde av med orimliga mängder material. En eller två spikar i en planka. Kanske lite finputsning med slippapper. Sedan kallade jag det för något tjusigt i stil med “ett bokstöd”, “en bricka” eller “konst”. Direkt efteråt kastade jag mig girigt över nästa planka. Och teckningar… wow. Mamma har en tjock tung pärm hemma med de teckningar som hon tyckte det fanns kvalité, omsorg och känsla i. Alla kvantitetsteckningar, sådana där med lite kladd på bara, kanske en streckgubbe om jag hade ansträngt mig, hamnade i det runda arkivet (a.k.a. papperskorgen). Hon har berättat att mängden hon slängde i brist på utrymme var enorm.

Men jag har mycket skaparglädje i mig. Jag har många idéer, även om inte alla är genomförbara. Jag är kreativ. Och jag har mycket kärlek i mig och tycker om att ge bort saker som jag har gjort själv.  Allt det där har dessvärre hamnat i skymundan under lång tid då helt andra saker tagit över. Den här väninnan lyckades i alla fall dra fram lite av skapandet inom mig. Vi påbörjade varsitt blomarrangemang och till en början stod huvudet still, jag kände mig tom, men sedan kröp långsamt idéerna fram och händerna började jobba så smått. Skapande är meditativt och lugnande. Jag behöver mycket mer sånt i mitt liv om jag inte ska rasa ihop i en blöt pöl igen.

Jag önskar att jag hade kunnat sitta med henne och pyssla utan några avbrott, men dagen innehöll ju några måsten som inte gick att omboka. Jag satt och kollade på klockan hela förmiddagen för jag ville för allt i världen inte missa bedömningen. Jag vill ju så gärna prova den här behandlingsmetoden! Det blev liksom som ett mantra.

“12:30. 12:30. Glöm inte 12:30”.
Jag tänkte att jag skulle åka i god tid, minst 40 min innan. Men någonstans på vägen fick jag kortslutning. Jag trodde att det var 12:30 som jag skulle åka. Först 12:20 slog det mig vilken tankevurpa jag hade gjort och jag kastade mig i väg utan att blinka. Ringde avdelningen på vägen och meddelade att jag skulle bli sen. Tack och lov lät det som att det inte var några problem!

Första parkeringsplanet överfullt. Andra våning gick bra men parkeringsautomaten trasslade. Efter 7 minuter fick jag ut min biljett och ramlade svettig och matt in på avdelningen 25 minuter sen. Men det var ändå inte det värsta den här dagen.

Jag visste att jag skulle till en avdelning som kallades CASH. Förstod efter ett tag att det stod för Centrum för Aferes och StamcellsHantering. Vad har det med någonting att göra?” undrar du då. Jo. Det var nämligen här som min syster låg för några år sedan, uppkopplad mot en maskin med en slang i vardera arm. Hon skördades på stamceller – dom stamceller som vi hoppades skulle rädda mitt liv. “Men transplantationen lyckades ju, så det var väl en bra dag? En som borde innebära glädje?”. Jo, så tänkte jag med! Men magen sa något helt annat. För det visste vi nämligen inte då. Jag var beredd på att den kanske inte skulle lyckas och att jag skulle dö.

Där och då klev muskelminnet in med buller och bång. Det var som att rummet krympte och jag fick svårare att andas, luften var  tjock. Jag ville inte att något skulle märkas utan hoppade bara snabbt upp i undersökningsstolen och ville få det gjort. Den rara kvinna som skulle kontrollera mina blodkärl märkte väl att något var tokigt och hon försökte prata lugnande med mig och frågade om jag ville veta mer i detalj hur det skulle gå till. Jag bara log stramt och skakade på huvudet medan jag tänkte “snälla, få det bara gjort”.
Hon hittade ett kärl i höger arm som såg tillräckligt bra ut för retur, dvs där blodet kommer skickas tillbaka in i kroppen igen. Däremot måste man ha ett riktigt tjockt och starkt kärl för den nål som blodet ska dras ut genom. Den kommer nämligen vara större och i metall. Det enda kärl jag har som uppfyller kriterierna är ett som blivit alldeles blåsvart och hårt av ärrvävnad efter oändlig mängd stick. Just det kärlet är min favorit för det levererar alltid utan konstigheter, trots att det punkteras gång på gång. Men just ärrvävnaden kan göra det svårt att sticka genom med en stor nål. Ont kommer det göra också, men det är väl minsta problemet. Hon bedömde i alla fall att vi kan göra ett försök.

Innan jag skulle vidare till hematologen så ville hon bara visa mig hur maskinen som ska behandla mig ser ut. Hon visade vägen in i ett rum och fram till en säng. Exakt två sängar bort hade min lillasyster legat uppkopplad. Och inte nog med det… Det var samma sorts maskin som skulle behandla mig som hade skördat henne på stamceller. Jag fick knappt luft. Hörde avlägset hur hon berättade att själva behandlingen skulle ta ca 3 timmar. Under tiden kan man inte röra armarna eftersom man ligger uppkopplad så man får roa sig med att se på TV. Jag ursäktade mig snabbt och halvt rusade därifrån med ett “vi ses på tisdag” efter mig. Jag kände mig så förvirrad. Var det 2013 eller 2017? Hur kunde det vara samma avdelning, samma rum och samma sorts maskin?? Jag förstod inte hur det var möjligt… Ett illamående sköljde över.

Kände mig gråtfärdig när jag kom in till Hematologen. Var allt annat än upplagd för att lägga mig i dropp på ett rum men stängde av alla tankar och känslor en stund för att bara få det gjort. Dessvärre skulle inte ens den här enkla och rutinmässiga proceduren gå smidigt.

Vi tänkte spara på mitt favoritkärl lite eftersom det är så väldigt sönderstucket så sköterskan Klas hittade ett annat som såg väldigt snyggt ut på handleden, samma kärl som sköterskan hade godkänt på CASH. Dessvärre gick nålen rakt genom vilket vi märkte när han spolade in koksalt och handleden svällde upp. Han hittade ett annat som kunde funka på överarmen, men precis som den enda gången tidigare som det har använts så högg det till. Jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än som om man sticker en nål rakt in i en nerv. Det brände och skar liksom. Blodflödet verkade okej så han frågade om det kunde fungera ändå men jag var redo att dra ut nålen själv, så ont gjorde det. Även flera timmar senare var det alldeles ömt och jag frågade Klas om det kan vara någon sena eller liknande som ligger tokigt till där och han sa att det inte var omöjligt. Så efter två stick återgick vi till det enda pålitlig. Resten av behandlingen gick bra.

Efter det var klart så bad jag Klas att hämta en läkare som kunde titta på min tunga. Vet inte om jag har nämnt mina problem med den än? Vid middagen för ca 3 veckor sedan så frågade jag min sambo hur mycket chili han hade haft i egentligen. Han tittade lite skeptiskt på mig och svarade att han knappt hade kryddat alls. Ändå brände det verkligen på tungan och jag fick varva tuggorna med mjölk. Men tungan var känslig även dagen efter, och dagen efter det, så jag började undra om jag hade bränt den på något sätt. Nog för att jag har haft svårt för kryddig mat sedan transplantationen, men det här var löjligt.
Sedan fortsatte det kännas mer och mer efter varje måltid, oavsett vad jag åt. Trodde först att jag höll på att få blåsor för svedan påminde om det, men inget syntes. Förrän en kväll då vi hade ätit ananas. Jag är lite överkänslig mot det men har bara reagerat med lite klåda kring läpparna efter att ha ätit för mycket. Nu sved det som tusan efter bara några bitar och när min pojkvän skulle kolla om det syntes något så blev hans ögon stora. Jag gick till spegeln och blev lika chockad själv för tungan var alldeles knallröd och såg nästan inflammerad ut. Det hettade i hela munnen och det kändes som att den brann. Någon dag senare, minns inte exakt när, så syntes som små blåsor mitt på tungan. Då bestämde jag mig för att kolla upp det. Professor Ljungman hade inte sett några konstigheter när jag var där 28 februari men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara GVHd.

Läkaren som kom in kollade men kunde inte se något särskilt. Vi var ganska eniga om att det inte var svamp och han kunde inte heller se någon GVHd. Men eftersom jag hade så ont så såg han till att det togs ett tops- prov på tungan och sa åt mig att ringa på måndag om det blev värre under helgen.

Dagen efter ringde han och sa att provet ändå hade gett utslag för Candida till bådas vår förvåning. Tydligen är det den typen av svampbakterier som i alla har i munnen men som bryter ut när immunförsvaret sjunker. Med andra ord vanligt bland de som får immunosuppressiva läkemedel. Han sa åt mig att hämta ut Mycostatin och ta 1-2 ml fyra gånger dagligen i två veckor. Suck. Ännu en sak att hålla koll på. Och hur tänker man att det ska fungera rent praktiskt att bära med sig en glasflaska som dessutom måste hållas kyld för att kunna ta den fyra gånger om dagen?! Det positiva är att det började verka snabbt och redan efter helgen kändes tungan mycket bättre!

Något annat som hände under helgen var att jag bestämde mig för att skjuta upp fotoferes behandlingen. Ångesten var för påtaglig och jag ska väl inte behöva ha en klump i magen så fort jag tänker på en behandling som inte är nödvändig och som jag själv dessutom propsat på att få? Vill inte utsätta psyket för mer än nödvändigt den här veckan. När jag ringde till CASH och sedan till Hematologen så behövde jag knappt förklara varför, de verkade förstå. Behandlingen kommer ske om 2 veckor i stället så då hinner jag nog samla ihop min bitar och dessutom får blodkärlen en chans att stärka sig.

Under gårdagen bedövade jag ångesten med att hålla igång hela dagen och jag fick mer gjort än på länge. Som motsats har jag knappt orkat röra mig idag. Har kolla tempen flera gånger för jag får för mig att jag är febrig, men den har varit normal. Jag är matt, trött och gråtfärdig. Hade tänkt att sysselsätta mig idag också men har inte ens orkat ta mig utanför dörren och till Apoteket för att fylla på mitt tomma förråd av hormoner och kortisondroppar. Ibland får det vara sådana dagar.

Nya tag i morgon.

Åh herre gud… Har du haft en jobbigare onsdag än mig?

Hej hej,

Om du har haft en jobbigare onsdag än mig så kanske du snart tänker “gudars vad hon gnäller“. Och ja, det kanske jag gör.

Men om du inte har det så kanske jag kan få lite medlidande nu och få känna av några tankar i stil med “stackars kvinna, inte konstigt att hon är som hon är” (dvs skittråkig som ställer in dejter med vänner, svintrött med påsar under ögonen hela tiden och snordålig på att höra av sig). Och jadå, jag kan visst känna tankar , så bring ’em on.

Så här har dagen varit, i både min vanliga sjukhusstil och med en släng vardagsanda:

    1. Klockan ringer 06:45. Ruskigt trött, somnade först vid 01:30 någon gång. Gör mig i ordning likt en zombie (jag tror i alla fall att det är så dom gör sig i ordning. Sminket blev i alla fall likadant typ). Lite försenad som vanligt rullar jag mot Huddinge. I bilen alltså.
    2. Hittar ingen parkering. Panik. Borde lärt mig det här vi det här laget. Får halvspringa och kommer till Neurologen en kvart sen. Läkaren har förmodligen tagit någon annan innan och blir själv klar 10 minuter efter min ankomst. Nu har vi 30 minuter på oss att utreda min arm och hand. Sista försöket, sedan kommer jag få leva utan diagnos och med ett antagande att det är GVHd. Dvs vänta tills det lugnar sig igen.
      Uppdatering: jag kan inte sträcka ut min arm. Jag kan inte räta ut mina fingrar. Jag har en värkande, molande smärta som blir värre när jag använder händerna. Smärtan förflyttar sig från handryggen, till mitt i handen, till fingrarna. Märkligt… Fotona visar maximal utsträckning av höger hand, fingrar och arm.
      handenarnen
      Hittills har jag varit och röntgat nackeninget onormalt. Jag har varit hos reumatologen som uteslöt reumatism, artos och artrit – inget onormalt. Jag har varit på en EMG-ENeG undersökning då man mätte nervernashastighet med elektriska stötar i över en timme (aj). Sedan mätte man musklernas respons med nälar (mer aj) – inget onormalt. Jag har också gjort en magnetröntgen på höger hand som är den som gör mest ont (eller alltså, inte jag, Kunniga personer.) – inget onormalt.

      Det man gjorde idag, som ett sista försök att ställa en diagnos, var alltså att skicka mig till neurologen. Där fick jag göra flera olika tester. Stå på ett ben, nudda näsan, gå fram och tillbaka, stå på tå etc. (Det kändes som när jag gick på hopp och skutt- gympa när jag var 6 år. Jag klarade av det nu också!) Sedan var det lite smällar på knäna, nålar under fötterna och sånt där, för att testa reaktionerna. Slutligen  kom hon fram till att de biopsier jag hoppades att man skulle ta inte behövdes. Inga av hennes tester hade visat något fel. Möjligtvis en liten nervskada i höger axel, men den kan bero på att jag får steroider, dvs kortison. Och jag har något förtvinade muskler i händerna. Mina handflator ser ut som en 80-årings konstaterade vi. Man ser senorna. Låter tjusigt va? Det beror förmodligen också på kortison eftersom det även har en förtvinande effekt på musklerna. Som jag skrivit tidigare; rävgift. Vi gick genom medicinlistan. Allt stämde förutom nyss nämnda kortison. (Va? Vadå 10 mg/dag? Jag trodde vi kom överens som 7,5 mg/dag senaste?… Jäklar, måste kollas upp.) Sedan var det inte mycket mer, hon skriver detta i journalen och förmodligen kommer jag och professor Per Ljungman få nöja oss med att det kanske är GVHd och då kan vi bara vänta på att Jakavi börjar verka eller Mesenkymalerna tillåts igen. Trist.
      ig-g-behandling

    3. Jag rusar ner till Hematologen för att få Ig-G behandlingen. Alltså de antikroppar mot lunginflammation som jag slutat producera sedan transplantationen och som nu är på för låg nivå igen. Stick i armen, dropp i drygt en timme. Märkte inte ens att jag somnade. Oops. Klar! Tillbaka igen om 2 veckor.
      .
    4. Vill få tag i mina journaler från den avdelning jag låg på när jag medicinförgiftades (okej, kommer ändå gå ut med detta förr eller senare då jag inte vill att andra avdelningar ska misstänkas; jag stresskollapsade den 8 september, blev inskriven på psykakuten på Huddinge, fick lite permission  då och då under en vecka, förgiftades natten mot den 15 septemberSkrevs ut och återvände aldrig.). Ringde runt och fick prata med fyra olika personer igår. Just journaler från psykakuten har speciellt stränga rutiner nämligen. Idag gick jag till receptionen som skickade mig till journalexpeditionen som skickade mig till psykmottagningen. Alltså, inte för att läggas in! Jag fick skriva under en blankett som ska skickas vidare till avdelningschefen. Samma avdelningschef som skrev yttrandet om att jag fick rimliga doser den natten, att min medicinförgiftning är oförklarlig, att jag förmodligen påverkades av något jag tagit innan och med avslutande “ingen ersättning kan utbetalas, vi beklagar“. Kul, han ska alltså godkänna att jag får mina journaler. Han lär dra ut på det, men motbevisa mig gärna!
    5. Rusade till bilen. Blev uppringd av Neurologen som hade pratat med en överläkare samt visat foton på min hand. Han bekräftade tydligen bara samma sak som hon kommit fram till.
    6. Pratade med en sköterska på Hematologen som sa att Per under senaste besöket antecknat att jag ska gå ner till 10 mg kortison. Typiskt, mår så dåligt av det… Har dessutom tagit 7,5 mg under en vecka. Sa att jag skulle gå upp i dos men bad honom skriva till Per och få det bekräftat och med en önskan om att gå ner ytterligare. Det verkar ju ändå inte fungera just nu på GVHd som långsamt blir värre och förstör bindväv, slemhinnor och hornhinnor…
    7. Sprang in till psykologläkaren i Liljeholmen och kom 10 minuter sent. Pratade under 30 minuter om min stresskollaps och huruvida vi skulle ändra min psykofarmaka eller inte. Kom fram till inte. Har ändå en tid hos “min” läkare (som tydligen också är chef där) i början av december så han får ta det beslutet då samt hur jag ska få hjälp med mina problem.
    8. Hade 20 minuter på mig att äta, sedan kom jag 5 minuter sent till bilverkstaden. Fick en prick i besiktningen och var tvungen att fixa avgassystemet innan den 1/12. (Trist såklart, men här klev ett vardagsproblem in och det var välkommet, tro det eller ej).
    9. Medan bilen var på reparation gick jag till apoteket. Blev tillbaka- ringd till bilverkstaden då det inte bara var hänget till avgassystemet som rostat sönder, det läckte också och han ville visa det för mig så jag kunde ta beslut om dom skulle åtgärda det eller inte. (Okej, här räckte det med vardagsbekymmer för idag. Låt mig vara nu.) Hm. Bilbesiktningen missade det första gången. Ska jag chansa på att dom missar det igen? Med min “tur” i livet? Knappast! Åtgärda. 500:- fattigare. (Tur man blir rik på sjukpenning.)
    10. På väg till apoteket igen ringde min första snälla kontakt på Försäkringskassan. Jag ska omprövas. Kommer bara få ut 75% av min lön denna månad tills beslutet är taget om jag ska få hel sjukpenning på 80% igen, i så fall blir det retroaktivt. (Härligt! 3 minuter efter jag slängt ut pengar på bilen. Really?!)
      Fick också reda på att den blankett jag jagade Hematologen om för 2 månader sedan till slut kommit in. Det var den om jag ska få godkänt till förebyggande sjupenning som innebär att jag har rätt till retroaktiv betalning för alla de dagar och timmar under året som jag rapporterat att jag varit på behandling istället för på jobbet. Det var fel blankett… (har ändå tappat hoppet om en gnutta tur idag så informationen togs emot likgiltigt). Handläggaren skulle posta rätt blankett så det inte blir fel igen. Inga retroaktiva pengar för det denna månad heller. (Det blir risgrynsgröt i 31 dagar och inga julklappar till någon av er så ni vet.).
    11. Inga störningar på Apoteket..Eller ja, förutom, att Jakavi inte fanns på lager utan måste beställas. Inte konstigt med tanke på att den kostar 35.000:-. (Jag fick bassning när jag inte hämtade ut den förra gången. Men det var samma dag som jag hamnade på psykakuten, så Karma kanske förlåter mig ändå?)..
    12. Tillbaka till bilverkstaden. Tog en kaffe och andades en kvart, Tackade, gäspade och åkte hem.

Sitter här nu och skriver men ska avsluta för att städa och laga mat. Vardagsbekymmer som är tacksamma faktiskt! Ser fram emot att sambon ska ramla in genom dörren senare ikväll. Behöver en kram.

Avslutet innebär att det är dags för dig att avgöra:

Har du haft en jobbigare onsdag än mig?
Om du har haft det –> förlåt för att jag tog upp din tid med dravel när du hade annat viktigare att göra,

Om du inte har haft det –> fortsätt njut av din dag, på riktigt. Och sänd mig nu tanken “stackars kvinna, hoppas torsdagen blir bättre“. Jag hoppas att jag får många om du förstår var jag menar. Önskar dig bara bra.

 

Tack och hej för mig, nu checkar jag ut.

Fotot nedan är från förra veckan när jag var förbaskat trött.Jag är helt enkelt för utmattad för att ens ta ett foto just nu. Men jag har inte förändrats så mycket ändå. Är så tacksam för att det finns smink!

trott-jag-2