Blodpåfyllning pågår

Ligger i skrivande stund och får blodtransfusion. Dagens fotoferes tog lite hårdare än vanligt och orsakade ett smärre blodras. Hade ett Hb på 83 när jag kom in. Jag kunde nästan gissa på det då jag varit mycket trött och har haft huvudvärk senaste veckan. Efter behandlingen frös jag och syster Sara tyckte att mina läppar var bleka. Blodprovet visade ett Hb på 76 och även om det kanske hade fastnat lite blod i opti- maskinen så kan jag räkna med att jag har 79-80 nu. Med tanke på att det är en till behandling imorgon för en redan påfrestad kropp som lär orsaka ytterligare sänkning så får jag en påse blod nu på Hematologen. En till påse är beställd till imorgon.

Tur är väl det för även om jag skarpt ogillar att få blod så behöver jag bli piggare. Om inte för psyket så för att jag är anmäl att springa (läs: gå) Vårruset som är 5 km i morgon kväll!

Blodpåfyllning pågår

Blodpåfyllning pågår

Utöver det gick behandlingen ganska bra. Eller, den blev åtminstone genomförd. Blodkärlen i höger arm har sjunkit in så Sara fick leta en stund för att hitta ett fungerande som inte satt på ett alltför smärtsamt ställe. Tillslut blev det handryggen och trots att det normalt gör ganska så ont så lyckades hon smidigt sätta den rätt direkt utan att det kändes alltför mycket.

Vänster arm gjorde mycket ondare, faktiskt mer än på mycket länge, då det nu är så ärrat att det är segt att trycka genom. Håll tummarna för att behandlingen är genomförbar imorgon också! Slipper gärna en CDK och som svar på tidigare kommentar så är tydligen en port-a-cath för tunn… 🙁

Nu ska jag läsa mig genom resten av den här blodiga situationen.

1495454726612-595378953

Hej så länge

En ovanligt jobbig fotoferes behandling

Att fotoferes behandling är påfrestande visste jag redan. Det har ju krånglat tidigare av olika anledningar. Men det glöms lätt bort då man blir så fint ompysslad av sköterskorna! I onsdags blev jag dock påmind igen om hur jobbigt det kan bli när det inte bara flyter på. Eller, det började faktiskt så smått redan i tisdags.

Jag kände redan från start att mina kärl var ömmare än vanligt och det sved till mycket mer än det brukar när nålarna sattes. Behandlingen gick ändå bra och vi fick ut alla celler som skulle solas. När jag hade fått tillbaka dom på eftermiddagen så bestämde jag och syster Carina oss för att dra ut kanylen. Ibland, om det känns okej, så får den sitta kvar till nästa dags behandling så man slipper stickas två gånger. Men andra gånger, som i tisdags, retade den bara kärlet. Det ömmade och jag kunde inte röra handleden för den satt så illa till. Jag uttryckte min oro för att det inte skulle gå att sticka nästa dag men hon svarade att när det känns så här pass illa så är det bättre att göra om det nästa dag istället för kärlet bli ju väldigt irriterat av nålen. Dessutom kan det lika gärna bildas en “blod- klogg” under natten som gör att man ändå måste sticka om. Det var skönt att bli av med den.

Under hela eftermiddagen och kvällen så  ömmade det fortfarande. Och inte sådär litegrann som det ju kan göra. Jag kunde inte riktat räta ut vänster arm (där metallnålen suttit) för det kändes så pass mycket. Dessutom var mitt redan ärriga kärl ovanligt rött och blått. Precis under huden kunde jag känna något hårt. Som en liten ärta som gjorde ont att röra vid. Mycket märkligt? Det kändes inte bättre igår morse heller vilket man ju kan tycka att det borde göra efter så många timmar. Lite oroad blev jag nog, men för vad vet jag inte.

När jag kom in i onsdags morse så poängterade jag detta för Lisbeth som var min vårdare för dagen då Sara var ledig. Hon tittade på min arm och sa att det förmodligen bildats en blodansamling i armvecket och valde en ny liten punkt att sticka på, strax bredvid där det gjorde ont istället. Det gick vägen, men inte smärtfritt. Hon kände ett litet motstånd av all ärrvävnad och det liksom brände till för mig. Men sen satt den där det skulle och blodet flödade på som vi hoppats på.

Sådan här min gjorde jag förmodligen

Sådan här min gjorde jag förmodligen

Det var andra sidan vi fick mest problem med, trots att den nålen var smalare. Jag var öm även där sedan dagen före så Lisbeth försökte snällt nog att hitta ett annat ställe. Men min högra arm besitter inte särskilt många tillräckligt tjocka kärl. Ett för att vara exakt. Hon försökte först sticka en bit ovanför, men det kom bara några droppar blod, sen var det slut. Förmodligen hade nålen sugit fast i kärlväggen vilket inte är ovanligt. Dessutom satt det så illa till att jag kanske inte hade stått ut med att ha kvar den i flera timmar. Nästa stick gjordes precis bredvid handledsknölen. Jag kände på mig att det skulle göra ont men tänkte att det förmodligen inte kunde vara värre än om vi skulle sticka på samma mörbultade ställe som dagen innan. Fel av mig! Rackarns vad ont det gjorde! Det tog liksom stopp halvvägs och jag ropade till. Det kändes som att nålen stack rakt in i en nerv. Lisbeth drog ut den lite och lirkade in den igen. Samma tvärstopp igen och samma ilande smärta. Är det möjligt att nålen kan ha träffat ett ben? För det var så det kändes. Jag jämrade fram att hon inte skulle försöka mer där för det gjorde så ont och hon höll med då det ju ändå inte verkade gå.
Ironiskt nog slutade det med att hon fick sätta kanylen på samma ställe som dagen innan ändå och det var precis lika obehagligt som det låter. Tänk dig att du sticker in en kanyl i ett alldeles nytt blåmärke. Typ så. Jag är verkligen inte stick- känslig längre men jag kan konstatera att kärlen är trötta och påfrestade av alla stick och av kortison så dom svider och bränner mycket nu. Till och med när koksaltet skulle spola genom så sved det. Normalt brukar det bara åstadkomma en kall känsla i kärlet.

Mitt under allt det här så var jag knäppt nog så trött att jag slumrade in i omgångar (!). Jag vaknade såklart vid nålsticken, men där emellan, medan Lisbeth förberedde allt, så gled jag bort lite. Det går däremot inte att jämföra med den sjukliga trötthet jag hade för några veckor sedan, när jag somnade medan läkaren pratade (förlåt Caroline)… Jag tror att den blev avhjälpt med Allegra. Men jag måste ändå be om ursäkt till Lisbeth som inte fick särskilt mycket respons från mig (du gjorde ett bra jobb trots de dåliga förutsättningarna och jag är normalt mer social än så här, jag lovar).

Doktor Caroline kom förbi för att ge tummen upp för behandlingen. Hon lyssnade som vanligt på hjärtat och lungorna och jag fick berätta om det hade blivit någon skillnad i hälsan på något sätt.
Blodtrycket var bara 102/59 vilket är lågt till och med för mig men eftersom jag inte är yr eller svimfärdig så var det okej. Jag hade dessutom slarvat med frukosten och druckit lite väl lite innan men jag lovade Caroline att dricka en eller två Festis under tiden.
Kalcium låg på 1,27 vilket är väldigt bra men jag får fortfarande samma höga dos som innan eftersom det är bättre med ett för högt än ett för lågt värde.

Hb i förrgår var 99 innan start och 95 direkt efter behandlingen. Förra veckan gick det från 94 till 90. Så det verkar som att jag i snitt tappar 4-5 enheter varje gång. Så även igår då startvärdet var 94 och sedan sjönk till 89. Det är lågt, lägre än vad jag gärna går runt med eftersom jag blir så trött och andfådd, men fortfarande inte så lågt att jag bör få (eller ens vill ha) blodpåfyllning. Vi får väl se om det stiger något till nästa gång annars kanske det blir läge för refill. Jag ska dessutom försöka ta mig runt 5 km på Vårruset samma kväll och det kommer bli tungt utan tillräckligt med blod.

Efter den här utvärderingen kunde vi sätta igång.

Jag slumrade om vartannat en stund medan Lisbeth höll koll på maskinen – och på mig såklart. Men efter någon halvtimme piggnade jag till för att det hade börjat värka i vänster arm (där metallnålen satt). Man får ju inte röra på den en centimeter ens så jag kunde inte riktigt känna om värken kom sig av att jag hade armen i en lite konstig vinkel eller om det var någon nerv som började krångla igen. Jag berättade det för Lisbeth och hon försökte försiktigt vrida en aning på armen för att se om det hjälpte. Tvärtom började det göra ännu ondare för där kunde jag direkt känna att nålen kom åt armbågsnerven.

Var tvungen att googla  eftersom jag använde ett ganska nedvärderande namn för den när jag var liten och jag upptäckte att det fanns bra många fler opassande namn för den (följ länken för att läsa mer). Men för mig kommer den här med heta “tjuvsena”.

Lisbeth vred lika försiktigt tillbaka armen igen och jag kunde konstatera att det inte var den nerven som bråkade. Den molande värken var svår att lokalisera men befann sig längs med ovansidan av armen. Ena stunden kändes det mest i axeln, nästa runtomkring armbågen. Hon prövade att massera armen och axeln med långsamma cirkulerande rörelser och det lindrade faktiskt lite. Men så fort hon slutade så tog det fart igen. Det började kännas som ett rejält sendrag i hela armen. Ytterst obekvämt när man inte får röra sig. Då skyndade hon i väg och hämtade några värmedynor som hon la ovanpå de ställen där jag hade som mest ont för att se om det skulle lindra något. Sju minuter kvarstod och jag bet ihop och räknade ner tiden. Lisbeth såg i mitt  sammanbitna ansikte hur ont jag hade och hon såg till att ha allting klart för att kunna ta ut nålen så snabbt som möjligt. Men när det var tre minuter kvar och 48 av 50 ml var insamlat så tyckte hon att det var nog så vi avbröt – till min lättnad. Det låter säkert löjligt men efter att ha haft ont i 20 minuter så var det outhärdligt med tre minuter till.

Dessvärre ska ju alltid maskinen spolas ur efteråt så man får tillbaka så mycket blod som möjligt av det som “fastnar” i slangarna så jag fick stå ut ytterligare någon minut. Jag kan inte beskriva lättnaden när nålen togs bort! Som när det kliar och man äntligen får klia. Eller när man har en popcorn- kärna mellan tänderna som plötsligt lossnar. Jag ville genast röra på min värkande arm för att få igång blodcirkulation men det cirkulerade visst lite för bra och blödde ordentligt från nålsticket. Lisbeth tryckte en kompress mot såret och jag fick hålla armen i högt läge under en bra mycket längre stund än vad som normalt brukar krävas. Där var det flöde minsann!

Att få tillbaka cellerna var som vanligt inga problem trots att nålen satt illa till och gjorde ganska ont. Under tiden som den orange-röda sörjan droppade in i min arm så pratade jag med Anna som är transplantations- koordinator. Jag kommer aldrig glömma henne för vi hade mycket kontakt inför min SCT. Hon skötte alla bokningar inför EKG, spirometri, röntgen, operation av CVK strålbehandlingar etc. Jag var så fruktansvärt sjuk att jag inte flyttade mig i onödan så hon ringde runt för att försöka få alla dessa besök att klaffa efter mina önskemål. Trots den extremt jobbiga situation som jag befann mig i så var hennes samtal så fina och hon fick mig att känna mig så omhändertagen med sin mjuka och glada stämma. Det är så märkligt att skriva men jag minns samtalen med henne som positiva trots att undersökningarna hon bokade in åt mig var allt annat än trevliga.

Egentligen brukar hon inte sköta sådana här saker men vid det här tillfället var de andra ALLO- sköterskorna på möte tydligen. Jag var ganska nerstämd eftersom det inte bara hade varit en jobbig dag utan rätt så tungt överlag under en tid. Så jag började med att berätta om en sak som jag var ledsen över och det var som en damm som brast. Det bara forsade ur mig sorg över priset jag betalar för att ha överlevt. Hur jag borde vara tacksam men känner mig bitter. Hur jag borde få vara ute i arbetslivet igen men sitter hemma heltidssjukskriven fortfarande efter 4 år. Hur jag vid transplantationen naivt trodde att allt skulle bli som förut men att jag nu inser att det aldrig någonsin kommer bli det igen. Hon lyssnade uppmärksamt och svarade på ett sånt sätt så att jag skulle förstå hur normala mina känslor är. Vi pratade mycket om GVHd och att det finns för få specialister inom området. Den där timmen gav mig mer än bara mina celler tillbaka och det kan jag tacka Anna för.

Nu är det som så att mina kärl uppenbarligen är väldigt trötta och ledsna. Vi hoppas innerligt att dom ska hinna återhämta sig innan nästa behandling som är på måndag och tisdag nästa vecka. Om dom tråkigt nog inte är starkare då och det fortsätter bli problem vid behandlingen så måste det övervägas att operera in en CDK. Exakt vad skillnaden är mot en CVK har jag ju fått förklarat för mig men det är så marginellt att jag knappt minns. Det är ungefär same same för mig i alla fall och kommer innebära slangar hängandes ur bröstkorgen igen. Inte särskilt vackert och inte särskilt smickrande tillsammans med sommarens linnen. Men det måste funderas över huruvida det är värt det omaket för att få behandling två dagar varannan vecka. Förvisso kan den användas för alla blodprover under tiden, men ändå. Jag vill verkligen inte ha en sån igen… Däremot vet jag inte om det finns något alternativ eller om det avbryts då. I så fall står jag på ruta ett igen vad gäller behandling mot den enormt störande och besvärliga GVHd. Men jag ska såklart försöka att inte bekymra mig innan jag vet.

Jag har en sista liten allmän information kring fotoferes för dig som är intresserad. Jag är ju väldigt nyfiken och frågar mycket så ibland leder det vidare till diskussioner när personen jag frågar inte vet svaret själv utan i sin tur måste fråga någon annan. Vid ett behandlingstillfälle hade jag ovanligt många funderingar som jag kastade över stackars Sara. Hon svarade rart på allt men några saker fick hon höra sig för med kollegorna och när jag ställde frågan “jag vet att fotoferes behandling kan användas för andra sjukdomar också, men vilka?” så var det ingen som visste sådär på rak arm. Men hjälpsam som hon är så gick Caroline iväg för att ta reda på det och kom tillbaka med en lapp där följande sjukdomar stod uppskrivna:

Verkar utifrån detta som att behandlingen mest används för sjukdomar i huden och bindväven.

Håll tummarna för mina stackars små kärl!

 

Videoklipp; Fotoferes behandling

Videoklipp; Fotoferes behandling

Här ser du det lilla videoklipp där en sköterska på CASH (Centrum för Aferes och StamcellsHantering) visar hur den maskin fungerar som separerar blodceller och plockar ut monocyter (vita blodkroppar) under en fotoferes behandling. Den här maskinen används i flera andra syften också. Bland annat skördades min lillasyster på stamceller med hjälp av den.

Om du gillar sci-fi så kommer du älska den här maskinen! Tala om avancerad teknik. Och om du, liksom jag, inte är så värst intresserad av sci-fi men däremot nyfiken på kroppen, sjukdomar och medicin så kommer du bli imponerad av den här lilla demonstrationen av medicinsk teknik!

Tack snälla syster Sara som så fint, lugnt och pedagogiskt förklarade för mig vad det är för en stor torktumlare jag ligger uppkopplad till var och varannan vecka!

Fotoferes behandling – cellerna är solade

Visst har du väl fått lön nu? Det är långt ifrån alla som känner ren lycka när lönekuvertet kommer. Visst, man får in några sköna tusenlappar, men lite för många ska ut igen under de närmaste dagarna i form av räkningar. Vad blir kvar?

170329-money-with-wingsSom sjukskriven är det här om möjligt ännu mindre roligt. Att planera den kommande månadens budget är inte lätt med den lilla ökningen på kontot som sjukpenningen innebär. Att känna stress över att gå tillbaka till jobbet har inte bara med eventuell chefs press eller Försäkringskassans “tjat” att göra. Det handlar också om att överleva. Det här låter förmodligen som jordens överdrift men det tar energi. Då har jag ändå tur som delar hyra med min sambo samt lever billigare genom delvis delade utgifter och jag har inget barn. Hur gör ensamstående mammor och pappor när dom blir sjuka?…

Jag blev sjuk under natten till lördag. Har varit anmäld till Tunnelloppet i ett år och såg fram emot det, även om jag var beredd på att få gå en del av sträckan. Men nu blev det ju inte av till min stora besvikelse. Jag skulle ha startat tidigast av alla, klockan 09:00, och med tanke på trafik, att jag bor på andra sidan stan etc så hade jag ställt klockan på 06:00. Kände redan under natten att halsen var tjock och när klockan ringde så sved det och jag kände mig tung i huvudet. Låg ändå vaken ett bra tag, trots tröttheten, och funderade på om jag skulle åka in och gå loppet istället. Jag menar, Tunnelloppet genom Citybanan kommer bara ske en gång. En enda gång! Men jag insåg till slut att det inte var rimligt och blev hemma liggande på soffan. Inte var det en liten förkylning heller. Den växte och blev värre under dagen till jag mådde riktigt peckigt. Halsont, huvudvärk, snorig, småfebrig, värk i kroppen… hela förkylningspaketet! Jo man tackar. Besvikelsen över loppet var en sak, att jag var helt slut i 3 dagar en annan och att jag fortfarande kraxar som en kråka var en tredje. Men oron var ändå att jag skulle behöva skjuta upp fotoferes- behandlingen en gång till. Nu har jag ju lyckats processa det faktum att jag exakt 4 år efter återfall ska ligga i samma rum, uppkopplad mot samma maskin och genomgå ungefär samma procedur som min lillasyster fick göra då hon skulle skördas på stamceller. “Men det var ju en bra dag som räddade ditt liv och bör medföra positiva minnen!”. Mjo, kanske. Men när jag dödssjuk, med munskydd och körd i rullstol kom ner för att säga hej till henne så visste jag ju inte om jag skulle överleva. Eller snarare så var jag inställd på att kanske inte göra det. Så det där rummet medför inga goda minnen.

Jag lämnade blodprover igår förmiddag för att dom på CASH skulle kunna avgöra om jag var lite för dålig eller inte. Alla prover utom CRP kom tillbaka bara efter några timmar och enligt vad dom visade så tyckte både jag och sköterskan att det var lugnt. Främst kollade vi på de vita blodkropparna som var höga, men inte utanför intervall. Däremot har jag fortfarande en lätt anemi på 105, men det skulle inte påverka. Under morgonen ramlade svaret på CRP in och det var mindre än 4, dvs ingen infektion i kroppen. Så vi tog ett rätt och rimligt beslut!

170329-fotoferes-behandling-7

Klockan 08:30 ringde jag på klockan utanför CASH. Inga obehöriga får kliva in då det är strikt sterilt och det ligger många väldigt sjuka personer där. Idag låg det en liten pojke i sängen bredvid min, kanske 8-10 år, skallig och så kraftigt svullen av kortison att han knappt fick upp ögonen. Är det något jag känner igen så är det kortisonutseende och jag led med honom… Han såg verkligen riktigt sjuk ut. Denna lilla kille som borde vara ute och spela fotboll med jämnåriga. Det smärtar i bröstet…

Man tog ett Hb- värde även idag för att kolla läget och det var idag på 99? Hon kunde inte riktigt förklara varför det sjunkit så pass under bara ett dygn och det är ingen kritisk nivå, jag är bara förvånad eftersom jag har haft ett blodvärde på över 100 senaste månaderna. Mellan 105-110 till och med.

Vi körde igång direkt.

Sedan jag skrev om fotoferes behandling senast så har jag fått några mail angående den. Jag har både fått riktigt bra beskrivet för mig hur det går till samt vad var och en har fått för biverkningar och resultat. Biverkningarna var få. Den enda gemensamma alla hade var stickningar i kroppen. Och alla de som hört av sig till mig har upplevt en förbättring, mer eller mindre. Så jag är hoppfull! Ena mailet var långt och detaljerat från en kvinna som vet vad hon pratar om. En lite kortare version kom från en man igår (jag har bett om lov att citera):

Om jag har förstått rätt ska fotoferesbehandlingen lugna ner de vita blodkroppar som ligger på kroppen för mycket.

Tror det är en viss typ av vita blodkroppar som separeras och sedan tillsätts ett ämne som gör dem mer ljuskänsliga. Efter det så “solas” dessa celler med UVAstrålning, och då skadas och förstörs blodkropparna. Och sedan får man tillbaka dessa celler. En syster sa till mig att man kan säga att det funkar ungefär som vaccin…. typ…”.

Det är så jag tolkar det också. De vita blodkropparna, närmare bestämt den del av soldatstyrkan som kallas monocyter, separeras från övriga blodet i en centrifug. Sedan behandlas dom och skickas tillbaka in i kroppen igen.

På barnspråk: de vita krigarna torktumlas bort från sina vänner och får åka till Bahamas. Där får dom sola och får äta god mat. Sedan får man tillbaka kompisarna igen.

Blodtrycket såg normalt ut, hjärtat var stabilt (tack god gud) och lungorna lät fina. Jag blev nerbäddad mellan två kuddar med en filt och värmedynor på båda armarna. Man måste ligga helt still och får inte röra den ena armen alls så man blir lätt kall. Sedan fick jag en kanyl i höger arm där blodet skulle tillbaka in igen och kopplades upp med slangar. Ytterligare en nål fördes in i det vänstra armvecket men det här var betydligt

större och i metall, till skillnad mot den andra som är i plast. Stickkänslig är jag verkligen inte men det kändes ju, det måste jag säga. Det kopplades på en tjockare slang där och sedan kopplades jag även på EKG som mätte hjärtrytmen. Allt som allt förberedelser på ca 30-45 minuter.

170329-fotoferes-behandling-1Maskinen var stor och rymde en centrifug som snurrar i extremt hög hastighet och sorterar cellerna med hjälp av deras olika vikt. 500 ml monocyter hamnade i en påse och resten av blodet gick tillbaka in i kroppen igen. Nästan direkt när maskinen startade så började det sticka i fingrarna. Sköterskorna tyckte det var en märklig reaktion för tydligen brukar det inte komma så snabbt och inte så lokalt som i ena handen. Men när tummen och pekfingret domnade bort så tog man ett nytt prov på kalk (kalcium) som innan hade legat på 2,24 (normalt intervall är 2,15-2,50) men nu var nere på 2,10. Jag fick en dos på 8 mg trots att man vanligtvis bara ger 5 mg vid den här behandlingen, plus att jag fick två kalciumtuggtabletter. Men man kan inte få för mycket kalcium enligt sköterskan som själv knaprade i sig en, kroppen gör sig av med överflödet. Efter en kort stund avtog stickningarna och domningarna men kort därpå satte det igång igen. Jag sa att jag det var lugnt så länge det inte var farligt men fick förklarat för mig att jag kunde vänta mig kramper och då få svårt att ligga still så dom skjutsade i mig ytterligare en dos kalcium. Senare fick jag ett annat problem Då hade det kanske gått 30 minuter av behandlingen och det återstod 20 minuter men jag började få fruktansvärt ont i armen. Det började i den vänstra. Handen domnade bort så den värmekudde jag höll i handen föll ner. Sedan började armbågen värka. Jag påpekade det och sa att det inte alls kändes som innan nu

170329-fotoferes-behandling-4

Många slangar var det…

men hon sa att det inte fanns så mycket mer att göra än att ge kalcium och det verkade inte hjälpa längre. Jag beskrev det som blodstopp men ingenting såg fel ut och maskinen larmade inte vilket den skulle gjort om nålen suttit fel. Märkligt… När även höger arm började domna så sa jag att något verkligen kändes helt fel och att jag inte trodde att jag skulle fixa de sista 10 minuterna. Jag bad sköterskan att kolla mina tröjärmar och det visade sig vara ett s löjligt “fel” som att ärmarna på min stickade tröja var alldeles för högt upprullade så det som värkande kändes som blodstopp var… Blodstopp! Hah, nog kan jag min kropp allt.

När det enkelt var åtgärdat kunde jag röra på händerna igen och bara den “normala” stickningen orsakad av kalciumbrist återstod. Den framstod som en skitsak nu i jämförelse!

När allt var klart och den lilla påsen var fylld med vita blodkroppar, som förvirrande nog har en ljust röd färg, så kopplades jag från. Det sista kalciumprovet som togs visade fortfarande på brist så imorgon kommer dom ge mig 10 mg redan innan behandlingen. Jag är tydligen lite känslig då det gäller just det ämnet. Vänster arm var rejält öm efter att metallnålen dragits ut och jag fick böja och röra den för att återfå normal blodtillförsel. Kanylen i vänster arm fick sitta kvar så vi inte behöver sticka i morgon igen och reta kärlet ytterligare. Men ser ju inte fram emot att skjuta in metallnålen igen precis…

2½ timmars väntan följde då jag passade på att fika och äta lite. Cellerna skulle behandlas nere på det kemiska labbet. De behandlas med Metoxsalen och sedan strålas det med UVA-ljus. Metoxsalen är ett fotoaktivt ämne som bildar DNA- addukter när det utsätts för den typen av strålning. DNA- addukter aktiverar en reparationsprocess om man googlar det, men helt ärligt kunde knappt de som jobbade på CASH förklara exakt hur det går till så jag tänker verkligen inte ge mig på den nöten. Kontentan är att den ska lindra GVHdn så på något sätt agerar den förmodligen immunhämmande och läkande.

Monocyter efter fotoferes behandling

Monocyter efter fotoferes behandling

Efter lång otålig väntan infann jag mig på dagvården på Hematologen där jag fick välja mitt egna rum (ibland har man det bra!). En för mig ny sköterska kom in med mina uppfräschade celler i handen. Eller, alltså, inte i handen direkt. I en påse i handen. Hur skulle det annars sett ut? Dom såg konstiga ut. Större mängd och typ som utspädd tomatsoppa. Var det där verkligen mina? Transplantationskoordinatorn Anna passerade utanför min dörr när jag skämtsamt ställde frågan till sköterskan som tog hand om mig så hon stack in huvudet, gjorde tummen upp och lovade att det var mina. Phew! In i det resterande blodet droppade dom under 30 minuter.

Jag kan inte säga att jag känner mig annorlunda direkt. Det är dock inte så konstigt eftersom det krävs flera sådana här behandlingar innan man ser ett eventuellt resultat. Imorgon igen, sen förmodligen en gång varje eller varannan vecka under obestämd tid. Beror väl lite på utfallet misstänker jag.

Nu har jag alltså fått både en allogen (från donator) och en autolog (från patienten själv) transplantation. Coolt!

Kanylen och jag

Kanylen och jag

Jag och kanylen är hemkomna. Trötta, slitna och slut efter en 75% “arbetsdag”. Under natten som var kunde jag inte sova, trots en insomningstablett. Klockan 02:30 satte jag mig i soffan och läste. 07:00 ringde klockan. Misstänker att John Blund kommer knacka på dörren tidigt ikväll och han är ruskigt efterlängtad!

170329-hemma-efter-fotoferes