Blodpåfyllning pågår

Ligger i skrivande stund och får blodtransfusion. Dagens fotoferes tog lite hårdare än vanligt och orsakade ett smärre blodras. Hade ett Hb på 83 när jag kom in. Jag kunde nästan gissa på det då jag varit mycket trött och har haft huvudvärk senaste veckan. Efter behandlingen frös jag och syster Sara tyckte att mina läppar var bleka. Blodprovet visade ett Hb på 76 och även om det kanske hade fastnat lite blod i opti- maskinen så kan jag räkna med att jag har 79-80 nu. Med tanke på att det är en till behandling imorgon för en redan påfrestad kropp som lär orsaka ytterligare sänkning så får jag en påse blod nu på Hematologen. En till påse är beställd till imorgon.

Tur är väl det för även om jag skarpt ogillar att få blod så behöver jag bli piggare. Om inte för psyket så för att jag är anmäl att springa (läs: gå) Vårruset som är 5 km i morgon kväll!

Blodpåfyllning pågår

Blodpåfyllning pågår

Utöver det gick behandlingen ganska bra. Eller, den blev åtminstone genomförd. Blodkärlen i höger arm har sjunkit in så Sara fick leta en stund för att hitta ett fungerande som inte satt på ett alltför smärtsamt ställe. Tillslut blev det handryggen och trots att det normalt gör ganska så ont så lyckades hon smidigt sätta den rätt direkt utan att det kändes alltför mycket.

Vänster arm gjorde mycket ondare, faktiskt mer än på mycket länge, då det nu är så ärrat att det är segt att trycka genom. Håll tummarna för att behandlingen är genomförbar imorgon också! Slipper gärna en CDK och som svar på tidigare kommentar så är tydligen en port-a-cath för tunn… 🙁

Nu ska jag läsa mig genom resten av den här blodiga situationen.

1495454726612-595378953

Hej så länge

Ett intressant återbesök

I onsdags hade jag ett återbesök hos professor Ljungman. Det var givande som vanligt, men inte så mycket utifrån min egen hälsa. Såklart lite, annars skulle jag ju inte varit där även om han är intressant att prata med! Vi har dessutom kommit till en bra förståelse för varandra trots att han kan vara lite knepig ibland. Men den här dagen hade han mer tid och var mindre pressad än jag normalt uppfattar honom så han tog god tid på sig att svara på frågor. Lite så här såg besöket ut:

Hb var 10 4 vilket är ytterligare en höjning sedan sist. Men det visste jag ju redan eftersom han bara läste av fredagens provsvar från CASH. Det var ju dessutom lite missvisande. Innan behandlingen hade jag 90 gram/liter (påminnelse; en kvinna i min ålder bör ha 120-155 så det är ju en anemi jag har, men en hanterlig sådan.) Efter behandlingen, när dom snott en aning blod men inte tillsatt något, så hade jag alltså 94. Helt omöjligt så uppenbarligen var något av dom lite fel. Det kan hända när man tar snabb- Hb och spelar väl inte så stor roll med den lilla diffen. Utöver detta var inga prover anmärkningsvärda.

Eftersom jag fyller 4 år den 30 maj så undrade jag vad som händer då med kontroller. Jag har hittills gjort olika undersökningar kring “födelsedagen” så som spirometri för att kolla lungorna, EKG för att kolla hjärtat och benmärgsprov för att kolla så ingen cancer syns till. Han sa att man normalt bara kollar kring ett år, max två, men att det varit mer aktuellt för mig att kontrolleras längre då jag ju råkat ut för så många komplikationer. Däremot väntar inget inför den här kommande årsdagen. Förra årets spirometri var utan anmärkning, EKG kollades nyligen och vad benmärgsprov och cancer anbelangar så har man numer koll på det med hjälp av blodet.
Jag måste erkänna att det känns lite läskigt. Man är en fågelunge som knuffats ur boet och jag vet inte om jag kan flyga än. Oron, eller snarare misstanken, om återfall kommer väl alltid finnas där och det är skönt när man får svart på vitt att ingen cancercell syns till. Jag är inte ensam om det här vet jag. Bl.a. min bloggkompis “Nyckelpigan”, som bara är en månad äldre än mig, kände likadant när hon skulle pröva vingarna. Hon har inte haft den här sortens kontroller på länge och har väldigt glesa återbesök på Hematologen.

Vi pratade om min GVHd som jag kan ana har avstannat efter en tids eskalering. Jag märker det mest i bindväven. Händerna värker inte lika mycket som förut och jag är lite rörligare! Så skönt. Däremot är jag fortfarande alldeles “gropig” på låren och kan se små förändringar i huden på ryggen. Jag är ju fortfarande stel såklart, men inte lika mycket som sagt, och jag har aningen problem med slemhinnor.
Det ledde oss osökt till fotoferes behandlingen. Det kan misstänkas att den har med förbättringen att göra och professor Ljungman sa att det är ett mycket gott resultat efter så kort tid. Hoppas verkligen att det är tack vare den! Minst sex gånger till är inplanerade.  Jag frågade försiktigt om jag kan trappa ner kortisonet från 10 mg/dag till 7,5 mg. Han hade personligen inget emot det nu men ville att jag skulle få tummen upp från ögonläkaren först så det inte fanns risk att vi gjorde något som påverkade där.

Sedan hade jag frågor kring det som har med mig att göra men inte min direkta hälsa. Till att börja med gällde det Mesenkymalerna som är alternativ behandling mot GVHd.  Dom har varit stoppade länge av Läkemedelsverke t då studien inte är  helt godkänd än. Däremot misstänks det vara på gång men det är inte längre aktuellt för mig nu när fotoferes verkar fungera. “I alla fall inte på den här sidan av årsskiftet” sa han och sedan var det nog om det.

Vidare pratade vi om fetala cellmembran. Även de har tidigare använts som en alternativ behandling mot GVHd men också den studien är stoppad sen en tid tillbaka. Jag ville uppdatera mig igen om min egen bekantskap med dessa. Anledningen till det var att jag blev kontaktad rätt nyligen av en kvinna vars lilla knappt tvååriga dotter avled av akut GVHd nyligen. Hon önskade att dottern skulle få behandling med de omstridda cellerna då inget annat hade fungerat, men det tilläts inte. Hon önskar nu få kontakt med personer som genomgick det här innan studien stoppades för att kunna få det godkänt igen. Det här är ett mycket känsligt ämne som handlar om etik och moral. Därav mycket svårt att uttala sig om utan att ha alla fakta på bordet, något jag inte har och inte kan få enbart genom att prata med en enda person. Jag har ju även läst en hel del artiklar och tog ställning i ett blogginlägg (Fetala cellmembran – den viktiga studien som […]). Det var på grund av det som den här kvinnan kontaktade mig.

img_20170506_215611_729Man kan anse att jag var snabb med mina åsikter eftersom man kanske bör prata med flertalet professorer och forskare innan man uttrycker sig, däribland studieläkaren och kanske Läkemedelsverket. Men jag var också noga med att skriva att detta bara var mina egna tankar som till största delen är grundade på känslor. Däremot är jag ännu inte beredd att gå in i en större process då jag inte fick dessa celler från livmoderkaka av den anledning hon själv tänker sig. Det var det här jag ville prata med honom om.

Han började med att gå in i mina journaler där han kunde se att jag mådde minst sagt mycket dåligt i november och december 2013. (Även det här går såklart att hitta i bloggen i arkivet som du når i menyknappen högst upp i vänstra hörnet). Jag blev inlagd på infektionsavdelningen då jag hade rasat i vikt, 47 kilo till mina 172 centimeter, och inte kunde behålla någon som helst näring eller vätska längre. Det var något uppenbart fel med mina tarmar. För att inte riskera något som kunde äventyra mitt liv så blev jag tillfrågad om jag ville delta i den här studien då det fanns misstankar om akut GVHd i tarmarna. Jag svarade ja på det eftersom jag inte räds några nya behandlingar. Först sattes antibiotika in. Sedan fick jag göra en koloskopi och det togs flera prover. Men innan svaren kom så hade jag börjat må aningen bättre, något som antydde att det inte var GVHd vi hade att göra med. Jag fick cellerna ändå. Kort därpå kom svaren och det visade sig att jag hade CMV- virus. Det är aggressivt som tusan för foster och immunhämmade person vilket förklarar varför jag blev så sjuk. Utöver det hittades det lite mer i efterhand när jag inte blev helt bra och sedan plötsligt sämre igen och blev inlagd på nytt i december.

Det betyder alltså att jag fick cellerna utan att egentligen ha GVHd och därför utvärderades behandlingen heller aldrig. Jag kan ju dessutom inte uttala mig om huruvida jag blev hjälpt eller stjälpt eftersom jag inte märkte något särskilt. Jag hade ju redan börjat bli bättre redan innan jag fick cellerna så det kan inte ha berott på det.

Professor Ljungman avslutade med att säga att studien egentligen inte stoppades, den var bara “klar”. 50 personer skulle studeras och utvärderas och vid tidpunkten hade man uppnått kvoten. Efter att man sett huruvida behandlingen gett positivt resultat eller inte så kanske man beslutar att starta upp den igen, men då måste man börja med en helt ny ansökan till Läkemedelsverket vilket kan ta tid.

Kontentan av det här samtalet var att varken jag eller herr Ljungman kunde gissa oss till vad man vill uppnå genom att kontakta mig men det är något jag ska försöka ta reda på. Kan jag hjälpa till på något sätt, utan att uttala mig om något jag inte vet helt säkert, så gör jag gärna det.

Det var allt för den dagen och nästa återbesök till honom kommer dröja till juni om inget nytt uppstår. Gud (eller vem det nu är som bestämmer) förbjude.

Andra, tredje och fjärde fotoferes. Och blod i allmänhet!

Nu har jag legat uppkopplad mot blodseparatorn (tror inte den heter så egentligen, men i min värld gör den det nu) vid fyra olika tillfällen. Vi börjar bli riktigt duktiga på det här nu, jag och sköterskorna. För du ska veta att det inte är helt enkelt för någon av oss. Vid andra och tredje tillfället strulade det, men igår flöt det på fint tack och lov.

170330-fotoferesbehandling-nr2-2Saken är den att man måste ju ligga heeelt stilla och det är inte så lätt i 50-60 långa minuter. Värst är det när det börjar klia i ansiktet för även om jag kan röra lite försiktigt på ena armen så når man inte ända fram till vänstra sidan av ansiktet.

Processen i sin helhet beskrev jag ju ganska noga i förra inlägget och nu vet jag såklart lite mer som jag kan dela med mig av. Men egentligen vore det helt klart bäst om jag lyckades lägga upp det videoklippet som visar hela maskinen och som en mycket snäll sköterska berättade allt om. Inte ens jag som har legat uppkopplad mot det där stora åbäket visste det som hon lärde ut. Jag har legat där och funderat över alla slangar och snurrande hjul men det senaste gångerna har jag varit så ruskigt trött att jag inte orkat fråga. Videoklippet ligger upplagt på min Facebook- sida med samma namn (följ länken: https://business.facebook.com/mathias.bjuner/videos/10154220682960981/) men jag kan inte ladda upp den här då den verkar vara för stor. Ska se om jag kan klippa den utan att allt för mycket viktigt försvinner, alternativt se om någon hjälpsam här på waroncancer.com kan hjälpa till!

Nåväl, det som gick lite knasigt den andra gången vi körde (förra onsdagen, 29 mars) var först att kaliumhalten sjönk ganska kraftigt trots att vi hade dundrat på med en rejäl dos redan innan vi startade. Jag hade dessutom ett kalciumvärde på 1,26 den dagen jämfört med dagen innan. Trots det pirrade det i händerna och fingrarna domnade så det krävdes påfyllnad intravenöst. Men när det var 20 minuter kvar hände något med armbågen som blev den andra knasigheten. Det gjorde verkligen fruktansvärt ont och jag kände att jag inte skulle kunna härda ut den tiden som var kvar. Sköterskorna försökte försiktigt ändra läge på handen och sen armen, men inget hjälpte. Det var en intensiv smärta i vänster armbåge, där blodet drogs ut genom metallnålen, och ju längre tiden gick, desto mer började det stråla utåt hela armen. Till slut var det en sköterska som tog bort kudden jag hade under armen. Det skulle hon inte ha gjort… Inte nog med att det inte hjälpte det minsta, maskinen sa dessutom ifrån. De andra sköterskorna försökte åtgärda det men inget hjälpte. Vi fick illa nog avbryta behandlingen i förtid och lyckades bara få ut 30 ml blod istället för de 50 ml som krävs. Det var inte mycket att göra åt, men även fast det inte var helt lyckat så sa en av sköterskorna att jag ändå kommer få en väldigt intensiv start för att kicka igång så det var inte katastrof att det blev mindre den dagen.

Jag var ju väldigt fundersam över vad som hade hänt. Jag beskrev känslan för en annan av sköterskorna innan jag gick, exakt som när man råkar slå i armbågen riktigt hårt precis där den där riktigt känsliga nerven sitter (du vet nog vilket jag menar), och hon sa att det är några fler som har känt likadant, allra främst kvinnor med smalare armar. Det lustiga var att när jag skickade meddelande på WhatsApp till min mor och syster för att berätta hur dagen hade gått så svarade min lillasyster, tillika stamcellsdonator, att hon hade varit med om exakt samma sak när hon skördades på sina celler! Tack och lov inte i sån utsträckning att processen fick avbrytas, men ändå. Vi är verkligen lika på väldigt många sätt.

Ligger och tittar på TV i hörlurar under behandlingen

Ligger och tittar på TV i hörlurar under behandlingen

När jag kom inrusande till CASH i onsdags för min tredje behandling så var jag inte bara 20 minuter sen och skamsen utan även enormt svettig  och stressad. Jag var dessutom matt och trött efter en natts dålig sömn, men framförallt med ett par ögon som brände ordentligt. Det räckte med att en sköterska tog emot mig och frågade hur det var med mig så brast det och de få tårar jag har i mina torra tårkanaler kikade fram. Hon ledde mig varsamt fram till sängen och två andra sköterskor slöt upp. Jag berättade om mina onda ögon och den panik jag emellanåt känner över att det inte finns någonting som är smärtlindrande när det gäller hornhinnor. Det kom dessutom fram lite annat jag ännu inte hade berättat, så som oron för att den här behandlingen inte heller ska hjälpa mot GVHd när jag ändå har så stora förhoppningar och att hemska minnen har rullat fram som är kopplade till den där avdelningen. Dom lyssnade tålmodigt, ställde frågor och tröstade. Jag var förvånad över att dom tog sig den tiden för mig men mest väldigt tacksam. Jag behövde det där och troligtvis är det också viktigt att man inte har för hög puls och för högt blodtryck när man ska behandlas. Jag skulle vilja nämna dom vid namn men det är så många ansikten jag sett där, både sköterskor och läkare, så även namnen på de tre jag sett mest har försvunnit i mitt huvud fullt av stormiga tankar.

 

När jag hade lugnat ner mig så satte vi igång igen. Hb-värdet som togs visade på 95 så tydligen har det sjunkit sedan förra veckan då jag låg på ca 100. Men så kan det tydligen bli. Inget man gör något åt på den nivån, även om det är lite väl lågt för att jag ska må helt bra. Det tog sedan lång tid att få armen till rätta. Vi provade att stötta upp den på ett annat sätt än veckan därpå och jag fick noga känna efter att den var helt avslappnad och låg i en ställning som jag skulle kunna ligga i under minst 50 minuter.  Förutom det fick jag den här gången fyra kalktabletter (kalk = kalcium) att tugga på innan uppstart, till skillnad mot de tidigare som var två. Tur att dom är goda! Även den intravenösa dosen som man får samtidigt som behandlingen blev bra mycket högre nu. Och tänka sig, inte en enda stickning! Där hittade vi alltså rätt dosering – skönt.

Men för att jämna ut all tur så kom en släng otur farande. Medan jag låg och kollade på Nyhetsmorgon i hörlurarna så hörde jag genom de stora lurarna att maskinen började säga ifrån. En sköterska försökte rätta till slangarna lite, men den ville fortfarande inte fortsätta dra ut blod. Sedan fick hon plötsligt igång den en liten stund igen för att sedan fortsätta pipa och stanna. Vad tusan? Jag frågade oroligt vad som kunde vara fel och om vi behövde avbryta igen men det trodde hon inte. Hon försökte rätta till armen någon millimeter också men utan resultat. Så under ett par minuter stod maskinen still och pep innan hon fick fart på den igen. Då hade hon sänkt hastigheten så skördandet tog lite längre tid än det brukar, men huvudsaken är att vi fick ut de 50 ml som behövs. Senare skulle vi dessutom upptäcka att det hade fastnat en liten blodkoagulations- plupp i slangen som inte heller hjälpte till direkt. Ovälkommet.Dagen efter kände vi att vi kunde spelreglerna. Vi mot maskinen. Och se, det gick utan problem. Rätt kalkmängd, perfekt läge på slangen och långsammare tempo. Tjusigt! Jag hade dessutom sällskap av min käre sambo som filmade maskineriet (den film som ligger på Facebook) och höll mig sällskap.

Återigen, när man har fått en skopa tur så kommer en skopa otur som utjämning. Jag är uppenbart lite småkänslig för behandlingen och påverkas en hel del av att tappa den lilla lilla mängd blod som oundvikligt fastnar i maskinen. Efter vi var klara var Hb nere på 85. Jag var ofantligt trött, med huvudvärk och tryck över bröstet. En av sköterskorna ringde till min vän sköterskan Claes på Hematologen för att meddela. Sedan fick han besluta hur vi skulle agera. Det är nämligen så att 85 är en gråzon. Är man nere på 80 så brukar man som regel få blodtransfusion utan diskussion. Är man ovanför det så är det inte nödvändigt, men många mår så pass dåligt av det låga värdet att man kanske väljer att skjutsa upp det ändå. Varför får man inte bara blod direkt då? Jo, för att det inte är helt bra för kroppen. All sorts mixtrande påverkar ju på något sätt och när man får blod är det hjärtat som får jobba på lite extra. Vissa (som jag till exempel) får dessutom en tillfällig värmevallning och blir illamående. Så jag brukar helst undvika transfusioner om det inte är nödvändigt

Här är mina behandlade celler som jag ska få tillbaka, samt en påse med blod för påfyllning

Här är mina behandlade celler som jag ska få tillbaka, samt en påse med blod för påfyllning

.När jag kom till Hematologen efter att cellerna hade solats och jag själv hade lunchat så beslutade Claes ändå att jag skulle få en påse blod. Vi hoppar över en vecka i behandlingen eftersom jag reser upp till pappa i Norrland i morgon och risken är ju att Hb fortsätter sjunka under veckan och hamnar under 80. Det blir inte en särskilt trevlig semester om jag ska ligga flåsande på soffan och sova bort hela påsken. Så jag var ganska glad att han bestämde det, men också över att han tyckte det räckte med en påse.

 

Allt som allt blev det en lång dag i torsdags och jag var verkligen helt matt när jag kom hem. 6 timmar på sjukhuset suger verkligen musten ur en, speciellt när det är så mentalt jobbiga saker som påminner om gamla saker som gör ont i hjärtat. Jag somnade direkt på soffan.

Litet tillägg till det här med anemi. När värdena sjunker så pass snabbt att man får ett tryck över bröstet så kan det misstas för en panikångestattack, eller till och med leda till ångest eftersom man inte riktigt vet vad det beror på. Personer (läs: jag) med en underliggande ångestproblematik är särskilt utsatta. Det var skönt att få det förklarat av en sköterska för det var bara två-tre dagar innan som min ångest växte sig starkare än på länge. Klumpen i magen som kommer och går i mitt liv växte plötsligt snabbt och jag blev redigt illamående. Tog en ångestdämpande tablett som inte fungerade. Förmodligen var det anemin som ställde till det, eller åtminstone gjorde en redan ångestladdad kvinna ännu mer fylld med obehag. Jag visste inte om det här själv innan så jag tänker att det kan vara bra information att dela med sig av!

Har tråkigt på sjukhuset under blodtransfusionen

Har tråkigt på sjukhuset under blodtransfusionen

Imorgon ska bilen alltså bära mig, sambo och kanin till Örnsköldsvik. Det blir dessvärre bara två dagar hos pappa denna gång, men varje stund är värdefull. Saknar honom så mycket mellan gångerna vi ses. Sedan firas påsken på min sambos landställe med hans familj och barn. Blir mysigt att bryta av allt med något helt annat och jag tror att det inte kunde kommit lägligt nog. Både jag, mina kärl och min kropp behöver återhämta sig.

Tack för att du tog dig tid att läsa och jag ber dig att bara ägna 1 extra liten minut till att läsa nedan. Blodbristen i Sverige är stor. Jag har O+, dvs en av de blodgrupper i Stockholm som det är brist på. Min moster har non-Hodgkins, kronisk blodcancer som är aktiv i skov så för tillfället behöver hon mycket påfyllning.
Varje givare behövs!

Besök Blodcentralen eller en blodbuss för att göra en snabb kontroll. Alla får inte lämna blod nämligen. Flera kriterier ska uppfyllas för att skydda dig som givare och mig som mottagare. Men du kan vara stolt över dig själv om du ändå varit där för att ta reda på om det går!

Är du väldigt nål- eller blodrädd så respekteras det fullt ut, men då kanske du som jag kan hjälpa till genom att sprida information och stötta någon annan som vill och kan lämna.

Blod ger liv, glöm inte det 🙂 Vissa av oss föddes som ett måndagsexemplar med blod som inte håller måttet *pik till mamma och pappa*

Stor kram till mina vänner där ute

 


Flera av landets blodbanker behöver fyllas på. Bland annat i:

Stockholm – stort behov av O+/- och A+/-

Göteborg – stort behov av O+/- och A-

Kungälv – stort behov av alla blodgrupper

Borås – stort behov av alla blodgrupper

Uppsala – behov av A+/-, O- och B-

Östergötland – behov av O+ och A+

Kalmar – behov av O+/-

Skåne – behov av O+ och A+

Trollhättan – behov av alla blodgrupper

Uddevalla – behov av alla blodgrupper.

Om du känner dig frisk och vet att det är dags att ge blod; kontakta blodcentralen för att höra hur behovet ser ut på din ort. Kontaktuppgifter och öppettider hittar du på www.geblod.nu

Inklistrat från <https://www.facebook.com/hanna.bylund.75>

 

 

Återbesök hos professor Ljungman

Var på återbesök hos professor Ljungman i måndags. Fick veta att Hb- värdet fortfarande är lite lågt men inget att oroa sig över. Upprepar att en normal frisk och aktiv kvinna brukar ligga på 120-130 och jag brukar befinna mig mellan 125-130. Män på 140. Just nu har mitt högsta värde varit 110. Inte farligt lågt alls och jag har ju vant mig vid det, men det gör mig lite trött. Alla andra prover såg bra ut. Men han kunde ju också se att GVHd:n är värre nu. Ögonen är en sak. Kanske beror värken och stelheten i armar och händer också på något sådant. Men det man ser tydligaste är groparna som nu långsamt framträder längs med hela benen. Huden känns allt tjockare och hårdare. Jag upptäckte att jag var flammig på ryggen och det kan också bero på GVHd, Ögonen märks det ju markant på. Så hur får vi stopp på det?? Jag är överkänslig mot kortison. Jag har en tillräckligt hög koncentration i blodet av immunhämmande (Adport) för att kunna höja det, och en höjning kan dessutom resultera i att de aktiva cellförändringar jag har i livmodern kan eskalera. Och jag verkar inte svara på Jakavi alls. Inte än i alla fall. Men jag fortsätter med den så får vi se.

Just i dagsläget finns det inte mycket annat att göra. 

Fortsätta med Jakavi och hålla tummarna för att Mesenkymalerna får börja användas igen. Det är alltså planen.

Jag fick ju studiebehandlingen med Mesenkymala stromaceller för ett år sedan och den gav mig stor effekt. Finns flera inlägg om det om du söker bland etiketterna i spalten till vänster här i bloggen. Finns olika, t.ex. “Alternativ behandling”, “Mesenkymala stromaceller”, “Experimentell behandling” etc. Vi var 11 stycken som var med i studien. Vad jag fick höra då var att jag var sist ut, En dig dessvärre i sin leukemi. En återinsjuknade och fick avbryta behandlingen. Av oss andra nio så var det fem stycken som hade fått hjälp om jag inte minns fel. Men när studien var färdig och avhandlad så stoppades behandlingen av Läkemedelsverket. Vet inte varför faktiskt men gissar på att det kanske var en för dyr behandling när det var så pass få av oss som blev hjälpta. Men då det är svårt att behandla GVHd och det trots allt hjälpte några – varav mig effektivt – så har läkare och professorer överklagat. Först såg det tydligen ganska mörkt ut, men nu kanske det med mycket tur ändå kan godkännas. För mig som inte har så många alternativ kvar så är det just nu mitt absolut största hopp. Det är bara väldigt jobbigt att gå och vänta på något som kanske aldrig kommer komma. Men Per Ljungman och jag kom överrens om att ha is i magen och hålla alla tummar och tår så hårt vi kan.

Om det finns någon där ute i liknande GVHd- sits som jag och som har fått hjälp från något annat läkemedel än de jag nämnt nu, så får ni väldigt gärna kontakta mig på hanna.bylund@hotmail.com. Alla tips tas tacksamt emot.

Tack för mig!