Vågen som rullar in på gott och ont

170424-strand

En mörk dag för några år sedan, 20 december 2001 för att vara exakt, så drog en enorm våg in över det som var min strand. Den var fin. Mjuk sand som var skön att gå i. Jag gick ofta barfota men det fanns såklart en och annan sten här och där, vass tång och snäckor som jag ibland råkade kliva på. Ont kunde det göra men det läkte fort och jag fortsatte gå. För det mesta sken solen och himlen var blå på den strand som var min.

Vad är perfektion egentligen? Personligen tror jag att man uppnått perfektion när allt inte är perfekt men känns bra ändå. Ungefär så var det när jag gick där. På min strand.

Det kunde komma in en och annan kylig vind från havet. Något grått moln kunde skymma solen till mitt förtret… Jag ogillar blåst och moln mest av alla väder. Det kunde falla några droppar regn från den annars så ofta blå himlen. Men ”efter regn kommer solsken” som det så fint heter . Eller en rad som jag tycker ännu bättre om och som är utplockad från en låt; ”Without the clouds I wouldn´t notice the sun”. Du förstår säkert var jag vill komma med det. Moln finns av en anledning. Dom ska komma, skymma och segla vidare igen.

Jag var ganska nöjd, fast jag visste det inte till fullo då. Man vet inte vad man har förrän det är borta, inte sant? Ha det i bakhuvudet hela tiden. Eller det som jag har inristat med bläck i nacken ”inget varar för evigt” som går ut på samma sak.

Vad jag inte visste när jag som 15-åring tog mig framåt i sanden var att något obehagligt var på väg emot mig. Något riktigt obehagligt faktiskt. Något som skulle förändra allt det som var mitt, allt det som var jag.

Stegen blev allt tyngre där i december månad. Något var fel. Men det man inte vet kan man heller inte göra något åt. Min fokus var framåt även om benen för var dag kändes mer och mer som bly och sanden jag gick i förvandlades till kvicksand. Vågen som slog in med all sin kraft några dagar innan julafton var enorm och med en styrka som jag inte hade en chans emot. Aldrig hade jag kunnat drömma om att något så fruktansvärt skulle slå sönder min värld.

Allt försvann. Allt jag hade byggt upp under mina få år på jorden. Det slogs i bitar och slets iväg. Min strand kändes inte längre som min. Den var invaderad och besudlad av något som var mycket mäktigare än mig. Jag var inte längre en trygg tjej och skulle aldrig riktigt bli det igen nu när jag sett vad orättvisan i världen kan slå till med.

Men som jag nyss skrev, inget varar för evigt. Och det fina med vågor är att dom drar sig ut till havs igen förr eller senare. När det äntligen skedde så låg jag medtagen kvar. Jag orkade inte röra mig, orkade inte resa mig. Så jag låg kvar. Chockad, genomdränkt, förvirrad och så himla ledsen. Vad skulle bli av mig nu? Vart skulle jag ta vägen? Vad fanns kvar av det som hade varit jag? Var det ens värt att fortsätta andas eller skulle jag bara ge mig själv åt havet och lämna allt?

Jag behövde den där tiden då jag bara låg platt i den blöta sanden på stranden. Alldeles stilla. Lungornas andetag var den enda rörelse min kropp orkade frambringa. Så tittade en solstråle fram. Och en till. Och en till. Efter några minuter badade stranden i sol igen, men den såg inte längre ut som jag en gång kände den. Jag tittade inom mig själv, långt in i hjärta och själ. Inte heller där såg något ut som det en gång hade gjort. Jag tog ett beslut; att lägga mig ner och dö var inte ett alternativ. Jag var fortfarande väldigt ung. Det enda jag kunde göra då var att börja om igen. Ta mina första stapplande steg på den här stranden som fortfarande var min men i en ny skepnad. Utforska den på nytt. Den var renspolad från de snäckor och vackra sandformationer som jag hade tyckt om men också från det skräp som oundvikligt hamnar på alla stränder. Speciellt de som inte tas omhand och jag insåg plötsligt att jag inte riktigt hade tagit hand om min. Man kan väl säga att det var en omvänd version av de citat jag skrev ovan; man vet inte hur stökigt man har det hemma innan man gör en noggrann städning. Men det skulle bli bättring! Nu skulle den hållas ren.

Jag fick börja utforska mig själv igen också. Vågen hade spolat bort mina mål, drömmar, åsikter, planer, preferenser, tycke och ogillande. Till och med vissa personlighetsdrag hade försvunnit ut i havet. Helt ärligt kände jag mig ganska tom. Det var som ett eremitskal på min strand som skulle fyllas med nytt liv. Och det gjorde jag, jag fyllde det med nytt. Jag blev en annan flicka på en strand som var samma men en annan. Det blev fint igen och åter gick jag barfota i varm sand.

9 år passerade.
Nio långa år då jag hann bygga upp så väldigt mycket nytt. I blod, svett och tårar. Bit för bit. Men allt var mitt. Och jag visste vem jag var, så gott man nu kan veta det. Jag hann uppleva och erfara, älska och hata. En viss form av trygghet hade äntligen infunnit sig igen.

Vad jag inte visste när jag som 26-åring tog mig framåt i sanden var att något obehagligt var på väg emot mig – igen.
Något riktigt obehagligt – till och med obehagligare än för nio år sedan.
Något som skulle förändra allt det som var mitt – ännu en gång.

Allt det som var jag – en gång till.

Mot alla odds var det samma hemska våg igen… Den hade dragits ut i havet igen bara för att samla nya krafter och komma tillbaka starkare och dödligare än innan.

7 mars 2013 blev allt mörkt igen. Inte bara lite molnigt som hör naturen till. Det blev nattsvart och mörkret förde med sig förödelse igen. Jag kunde inte skrika, jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka och jag kunde inte hålla mig ovanför ytan.

Den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle orka hålla mig kvar längre. Det var ett sånt enormt tryck över bröstet och jag kände hur alla mina sinnen långsamt avtog. Ljuset i tunneln? Jodå, det finns på riktigt. En viss form av ”livet i repris” såg jag men det var mer som stillbilder och fragment av mitt relativt korta liv. Vissa minnen som har klamrat sig fast lite hårdare än andra dök upp.

Jag var inställd på att släppa greppet och låta mig dras med ut i havet för att somna in för gott. Sådär naket ärligt kan jag erkänna att jag var redo för det och mer eller mindre hade släppt greppet mentalt redan. Det låter så hemskt men det som den vågen gjorde den här andra gången – med min strand, mina nya vackra snäckor, min tång som gjorde lite ont att kliva på men som ändå var min och mina sandformationer formade av det som var jag –  ja, det som den gjorde med mig som människa, det kan jag aldrig till fullo förmedla. Jag var inte bara i bitar, jag var söndertrampad, smutsig och utblottad. Det fanns inget kvar. Inget alls.

Inget varar för evigt.

När havet drog tillbaka den fruktansvärda monstruösa vågen och solen tittade fram igen som en varm efterlängtad vän så insåg jag att jag faktiskt fortfarande låg kvar på stranden. Det var inte dags för mig än. Men hur skulle jag orka börja om en gång till?
Hur skulle jag kunna motivera mig till att resa mig ännu en gång?
Hur skulle jag kunna övertyga mig själv om att det inte skulle komma en ny våg snart, åtminstone inte inom närmsta tiden, och att det visst fanns en vits med att börja bygga på något nytt igen?

Hur skulle jag kunna vända de mardrömmar som nu blivit ett med mig till att bli sådana där fina drömmar som de var en gång i tiden?

Hur skulle jag lyckas göra rent mina tankar som nu var nersmutsade och fula?

Jag tyckte inte bara illa om det jag såg omkring mig som nu bara var en röra av bråte, bråte av det som en gång var mitt liv.
Jag tyckte heller inte om den jag hade blivit. Bitter. Ledsen. Arg.
Jag kröp ner till vattenbrynet och såg mig själv i reflektionen på ytan. Där var jag. Kroppen skakade av utmattning efter kampen mot strömmen. Håret hängde i blöta stripor, ansiktet var fullt av fåror och rynkor av den enorma ansträngningen, läpparna spruckna och ögonen var fyllda till brädden av salt vatten. Men det var inte havets tårar utan mina egna. Vem var jag nu? Vem det än var så ville jag bort, vara någon annan.
Men livet är fint på det sättet, det går vidare vare sig man vill eller inte. På gott och ont. Minuter blir timmar, timmar blir dagar, dagar blir månader, månader blir år, år blir till din tid på jorden. Så även för mig och mina dagar var inte riktigt slut än tydligen. Eller… hur många liv har en människa egentligen? Är det här den tid på jorden jag föddes till eller en annan? Jag är ju tom igen, precis som när jag tog mitt första andetag. Stranden är fortfarande min, med samma koordinater som då, men renspolad och ganska ödslig igen.

4 år passerade och här står jag nu.
Kroppen värker fortfarande och jag får kämpa för varje steg jag tar. Min kamp att skapa mig ett nytt liv, en ny strand, är mycket svårare än senast. Dessutom är bitterheten och sorgen över det jag förlorat två gånger nu ett stort hinder på vägen som jag måste över. Men jag tar mig i alla fall framåt. Min strandpromenad går långsammare än för mina vänner. Två steg fram, ett bak. Det har stört mig så länge, jag vill ju också kunna promenera i en snabb men ändå behaglig takt för att hinna se och uppleva så mycket som möjligt innan livet är över. Men kroppen orkar inte det och jag måste lyssna. Så jag tar mina små steg i sakta mak numer. Och vet du, jag ser saker ändå. Jag upplever ändå. Och jag kan njuta mer av sol och värme än om jag skulle pressa min kropp till något den inte klarar av längre. Man vet ju ändå inte hur lång ens egen strandpromenad är, eller hur? Jag kanske ändå hinner uppleva mer än många andra som har en kortare sträcka att gå.

Vem är jag då? Jag vet faktiskt fortfarande inte och jag kanske inte behöver veta det till hundra procent? Jag är den jag är helt enkelt. Istället för att jaga och försöka finna den jag en gång var så har jag tagit farväl av den kvinnan som slogs sönder av en brutal våg. Det var lika bra så. Innerst inne vet jag inte ens om jag tyckte om henne. Allting är ju bra innan man upptäcker något bättre, inte sant? Och stranden? Den hade börjat bli skräpig igen ändå, så som stränder lätt blir.

Det är det här som är så bra med vågor. Dom sveper in över stränder och tar med sig allt skräp ut igen.

Det här är min flaskpost som jag nu slänger ut. Kanske flyter den i land på någon annans strand och kanske blir den en tröst, en motivation eller en påminnelse om att livet är skört?
170109-2

När minnena river

Den 7:e mars, det vill säga förra tisdagen, så var det exakt 4 år sedan läkarna kom in på sjukhussalen där jag låg för att meddela att cancern var tillbaka. Världen skälvde till och rasade omkring mig. Jag skrek rakt ut i ren och skär förtvivlan. Sen blev allt svart.

Vet du vad muskelminne är? Oftast hör man det nämnas i samband med träning och då innebär det att när man övar en rörelse om och om igen så stimuleras psyket som då “lagrar” rörelsen. Ordspråket “det är som att cykla” antar jag kommer därifrån. Man lär sig vingligt att trampa framåt som barn och när det väl sitter där så glömmer man det aldrig (påstås det i alla fall, jag tror i och för sig att det är lätt hänt – speciellt om man har Alzheimer). Även om man inte cyklar på flera år så känner kroppen igen rörelsen vid första tramptaget. På samma sätt fungerar det med känslor och man kan fastna i en väldigt ond loop där man egentligen önskar att man kunde glömma hur det känns att cykla, men det går liksom inte.

Jag lärde mig cykla den 7 mars 2013. Jag minns känslorna, jag minns hur kroppen reagerade med flyktinstinkt, jag minns känslan av ångesten som följde och jag minns hur tankarna kastades fram och tillbaka. Sedan dess har jag försökt att lämna detta bakom mig så gott det går. Inte själva händelsen eftersom det är helt omöjligt, men jag tycker inte att min hjärna behöver ödsla utrymme på obehagliga detaljer! Det har gått ganska så bra ändå, även om varje “årsdag” har varit jobbig. Men nu… Av någon anledning har allt intensifierats nu, fyra år senare? Jag behövde inte ens påminna mig särskilt mycket, jag bara märkte att den 7 mars närmade sig och det började krypa i kroppen. Sedan fick jag upp minnet på Facebook där jag hade skrivit ett meddelande till omgivningen att cancern var tillbaka. Det blev som någon utlösande faktor och plötsligt satt jag motvilligt på cykeln igen och trampade för fullt.

Jag har haft så mycket ångest under veckan som har varit. Trots att jag har försökt att sysselsätta mig så har jag parallellt levt i en annan tid och återupplevt varenda liten stund av canceråterfallet. Inopereringen av CVK, den första cellgiftsdosen, illamående, håret som rasade av, förvirringen, oron, sjukhussängen…. Till och med de där gråa mjukisbyxorna i plysch som jag bar varje dag på sjukhuset och hur de kändes mot huden. Minnesfunktionen är ju helt fantastisk, men ibland vill man kunna trycka på delete och glömma hur man cyklar.

I torsdags hade jag bara två punkter på agendan:
1. Bedömning av kärl inför fotoferes behandling.
2. Antikroppsbehandling.

Men det var en sån där dag. En sån då det mesta bara blir fel.

Efter frukost åkte jag över till en vän som bor i närheten. Hon är en s.k. pysslerska. Du vet, den där sortens människa som kan få utlopp för sin kreativitet i flera timmar. Som har tusen idéer i huvudet. Som har tålamod. Som kommer på lösningar. Som skapar underbara alster bara med tändstickor. Vet du vad för slags person jag menar? En sån som jag avundas.
Både mina föräldrar är varit väldigt öppna med att jag är en flicka som skapar med kvantitet mer än kvalité. Ett exempel på det är att pappa kände sig tvungen att åka med en säck brädor och byggmaterial till mitt fritids för att jag gjorde av med orimliga mängder material. En eller två spikar i en planka. Kanske lite finputsning med slippapper. Sedan kallade jag det för något tjusigt i stil med “ett bokstöd”, “en bricka” eller “konst”. Direkt efteråt kastade jag mig girigt över nästa planka. Och teckningar… wow. Mamma har en tjock tung pärm hemma med de teckningar som hon tyckte det fanns kvalité, omsorg och känsla i. Alla kvantitetsteckningar, sådana där med lite kladd på bara, kanske en streckgubbe om jag hade ansträngt mig, hamnade i det runda arkivet (a.k.a. papperskorgen). Hon har berättat att mängden hon slängde i brist på utrymme var enorm.

Men jag har mycket skaparglädje i mig. Jag har många idéer, även om inte alla är genomförbara. Jag är kreativ. Och jag har mycket kärlek i mig och tycker om att ge bort saker som jag har gjort själv.  Allt det där har dessvärre hamnat i skymundan under lång tid då helt andra saker tagit över. Den här väninnan lyckades i alla fall dra fram lite av skapandet inom mig. Vi påbörjade varsitt blomarrangemang och till en början stod huvudet still, jag kände mig tom, men sedan kröp långsamt idéerna fram och händerna började jobba så smått. Skapande är meditativt och lugnande. Jag behöver mycket mer sånt i mitt liv om jag inte ska rasa ihop i en blöt pöl igen.

Jag önskar att jag hade kunnat sitta med henne och pyssla utan några avbrott, men dagen innehöll ju några måsten som inte gick att omboka. Jag satt och kollade på klockan hela förmiddagen för jag ville för allt i världen inte missa bedömningen. Jag vill ju så gärna prova den här behandlingsmetoden! Det blev liksom som ett mantra.

“12:30. 12:30. Glöm inte 12:30”.
Jag tänkte att jag skulle åka i god tid, minst 40 min innan. Men någonstans på vägen fick jag kortslutning. Jag trodde att det var 12:30 som jag skulle åka. Först 12:20 slog det mig vilken tankevurpa jag hade gjort och jag kastade mig i väg utan att blinka. Ringde avdelningen på vägen och meddelade att jag skulle bli sen. Tack och lov lät det som att det inte var några problem!

Första parkeringsplanet överfullt. Andra våning gick bra men parkeringsautomaten trasslade. Efter 7 minuter fick jag ut min biljett och ramlade svettig och matt in på avdelningen 25 minuter sen. Men det var ändå inte det värsta den här dagen.

Jag visste att jag skulle till en avdelning som kallades CASH. Förstod efter ett tag att det stod för Centrum för Aferes och StamcellsHantering. Vad har det med någonting att göra?” undrar du då. Jo. Det var nämligen här som min syster låg för några år sedan, uppkopplad mot en maskin med en slang i vardera arm. Hon skördades på stamceller – dom stamceller som vi hoppades skulle rädda mitt liv. “Men transplantationen lyckades ju, så det var väl en bra dag? En som borde innebära glädje?”. Jo, så tänkte jag med! Men magen sa något helt annat. För det visste vi nämligen inte då. Jag var beredd på att den kanske inte skulle lyckas och att jag skulle dö.

Där och då klev muskelminnet in med buller och bång. Det var som att rummet krympte och jag fick svårare att andas, luften var  tjock. Jag ville inte att något skulle märkas utan hoppade bara snabbt upp i undersökningsstolen och ville få det gjort. Den rara kvinna som skulle kontrollera mina blodkärl märkte väl att något var tokigt och hon försökte prata lugnande med mig och frågade om jag ville veta mer i detalj hur det skulle gå till. Jag bara log stramt och skakade på huvudet medan jag tänkte “snälla, få det bara gjort”.
Hon hittade ett kärl i höger arm som såg tillräckligt bra ut för retur, dvs där blodet kommer skickas tillbaka in i kroppen igen. Däremot måste man ha ett riktigt tjockt och starkt kärl för den nål som blodet ska dras ut genom. Den kommer nämligen vara större och i metall. Det enda kärl jag har som uppfyller kriterierna är ett som blivit alldeles blåsvart och hårt av ärrvävnad efter oändlig mängd stick. Just det kärlet är min favorit för det levererar alltid utan konstigheter, trots att det punkteras gång på gång. Men just ärrvävnaden kan göra det svårt att sticka genom med en stor nål. Ont kommer det göra också, men det är väl minsta problemet. Hon bedömde i alla fall att vi kan göra ett försök.

Innan jag skulle vidare till hematologen så ville hon bara visa mig hur maskinen som ska behandla mig ser ut. Hon visade vägen in i ett rum och fram till en säng. Exakt två sängar bort hade min lillasyster legat uppkopplad. Och inte nog med det… Det var samma sorts maskin som skulle behandla mig som hade skördat henne på stamceller. Jag fick knappt luft. Hörde avlägset hur hon berättade att själva behandlingen skulle ta ca 3 timmar. Under tiden kan man inte röra armarna eftersom man ligger uppkopplad så man får roa sig med att se på TV. Jag ursäktade mig snabbt och halvt rusade därifrån med ett “vi ses på tisdag” efter mig. Jag kände mig så förvirrad. Var det 2013 eller 2017? Hur kunde det vara samma avdelning, samma rum och samma sorts maskin?? Jag förstod inte hur det var möjligt… Ett illamående sköljde över.

Kände mig gråtfärdig när jag kom in till Hematologen. Var allt annat än upplagd för att lägga mig i dropp på ett rum men stängde av alla tankar och känslor en stund för att bara få det gjort. Dessvärre skulle inte ens den här enkla och rutinmässiga proceduren gå smidigt.

Vi tänkte spara på mitt favoritkärl lite eftersom det är så väldigt sönderstucket så sköterskan Klas hittade ett annat som såg väldigt snyggt ut på handleden, samma kärl som sköterskan hade godkänt på CASH. Dessvärre gick nålen rakt genom vilket vi märkte när han spolade in koksalt och handleden svällde upp. Han hittade ett annat som kunde funka på överarmen, men precis som den enda gången tidigare som det har använts så högg det till. Jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än som om man sticker en nål rakt in i en nerv. Det brände och skar liksom. Blodflödet verkade okej så han frågade om det kunde fungera ändå men jag var redo att dra ut nålen själv, så ont gjorde det. Även flera timmar senare var det alldeles ömt och jag frågade Klas om det kan vara någon sena eller liknande som ligger tokigt till där och han sa att det inte var omöjligt. Så efter två stick återgick vi till det enda pålitlig. Resten av behandlingen gick bra.

Efter det var klart så bad jag Klas att hämta en läkare som kunde titta på min tunga. Vet inte om jag har nämnt mina problem med den än? Vid middagen för ca 3 veckor sedan så frågade jag min sambo hur mycket chili han hade haft i egentligen. Han tittade lite skeptiskt på mig och svarade att han knappt hade kryddat alls. Ändå brände det verkligen på tungan och jag fick varva tuggorna med mjölk. Men tungan var känslig även dagen efter, och dagen efter det, så jag började undra om jag hade bränt den på något sätt. Nog för att jag har haft svårt för kryddig mat sedan transplantationen, men det här var löjligt.
Sedan fortsatte det kännas mer och mer efter varje måltid, oavsett vad jag åt. Trodde först att jag höll på att få blåsor för svedan påminde om det, men inget syntes. Förrän en kväll då vi hade ätit ananas. Jag är lite överkänslig mot det men har bara reagerat med lite klåda kring läpparna efter att ha ätit för mycket. Nu sved det som tusan efter bara några bitar och när min pojkvän skulle kolla om det syntes något så blev hans ögon stora. Jag gick till spegeln och blev lika chockad själv för tungan var alldeles knallröd och såg nästan inflammerad ut. Det hettade i hela munnen och det kändes som att den brann. Någon dag senare, minns inte exakt när, så syntes som små blåsor mitt på tungan. Då bestämde jag mig för att kolla upp det. Professor Ljungman hade inte sett några konstigheter när jag var där 28 februari men jag tänkte att det kanske ändå kunde vara GVHd.

Läkaren som kom in kollade men kunde inte se något särskilt. Vi var ganska eniga om att det inte var svamp och han kunde inte heller se någon GVHd. Men eftersom jag hade så ont så såg han till att det togs ett tops- prov på tungan och sa åt mig att ringa på måndag om det blev värre under helgen.

Dagen efter ringde han och sa att provet ändå hade gett utslag för Candida till bådas vår förvåning. Tydligen är det den typen av svampbakterier som i alla har i munnen men som bryter ut när immunförsvaret sjunker. Med andra ord vanligt bland de som får immunosuppressiva läkemedel. Han sa åt mig att hämta ut Mycostatin och ta 1-2 ml fyra gånger dagligen i två veckor. Suck. Ännu en sak att hålla koll på. Och hur tänker man att det ska fungera rent praktiskt att bära med sig en glasflaska som dessutom måste hållas kyld för att kunna ta den fyra gånger om dagen?! Det positiva är att det började verka snabbt och redan efter helgen kändes tungan mycket bättre!

Något annat som hände under helgen var att jag bestämde mig för att skjuta upp fotoferes behandlingen. Ångesten var för påtaglig och jag ska väl inte behöva ha en klump i magen så fort jag tänker på en behandling som inte är nödvändig och som jag själv dessutom propsat på att få? Vill inte utsätta psyket för mer än nödvändigt den här veckan. När jag ringde till CASH och sedan till Hematologen så behövde jag knappt förklara varför, de verkade förstå. Behandlingen kommer ske om 2 veckor i stället så då hinner jag nog samla ihop min bitar och dessutom får blodkärlen en chans att stärka sig.

Under gårdagen bedövade jag ångesten med att hålla igång hela dagen och jag fick mer gjort än på länge. Som motsats har jag knappt orkat röra mig idag. Har kolla tempen flera gånger för jag får för mig att jag är febrig, men den har varit normal. Jag är matt, trött och gråtfärdig. Hade tänkt att sysselsätta mig idag också men har inte ens orkat ta mig utanför dörren och till Apoteket för att fylla på mitt tomma förråd av hormoner och kortisondroppar. Ibland får det vara sådana dagar.

Nya tag i morgon.

Åh herre gud… Har du haft en jobbigare onsdag än mig?

Hej hej,

Om du har haft en jobbigare onsdag än mig så kanske du snart tänker “gudars vad hon gnäller“. Och ja, det kanske jag gör.

Men om du inte har det så kanske jag kan få lite medlidande nu och få känna av några tankar i stil med “stackars kvinna, inte konstigt att hon är som hon är” (dvs skittråkig som ställer in dejter med vänner, svintrött med påsar under ögonen hela tiden och snordålig på att höra av sig). Och jadå, jag kan visst känna tankar , så bring ’em on.

Så här har dagen varit, i både min vanliga sjukhusstil och med en släng vardagsanda:

    1. Klockan ringer 06:45. Ruskigt trött, somnade först vid 01:30 någon gång. Gör mig i ordning likt en zombie (jag tror i alla fall att det är så dom gör sig i ordning. Sminket blev i alla fall likadant typ). Lite försenad som vanligt rullar jag mot Huddinge. I bilen alltså.
    2. Hittar ingen parkering. Panik. Borde lärt mig det här vi det här laget. Får halvspringa och kommer till Neurologen en kvart sen. Läkaren har förmodligen tagit någon annan innan och blir själv klar 10 minuter efter min ankomst. Nu har vi 30 minuter på oss att utreda min arm och hand. Sista försöket, sedan kommer jag få leva utan diagnos och med ett antagande att det är GVHd. Dvs vänta tills det lugnar sig igen.
      Uppdatering: jag kan inte sträcka ut min arm. Jag kan inte räta ut mina fingrar. Jag har en värkande, molande smärta som blir värre när jag använder händerna. Smärtan förflyttar sig från handryggen, till mitt i handen, till fingrarna. Märkligt… Fotona visar maximal utsträckning av höger hand, fingrar och arm.
      handenarnen
      Hittills har jag varit och röntgat nackeninget onormalt. Jag har varit hos reumatologen som uteslöt reumatism, artos och artrit – inget onormalt. Jag har varit på en EMG-ENeG undersökning då man mätte nervernashastighet med elektriska stötar i över en timme (aj). Sedan mätte man musklernas respons med nälar (mer aj) – inget onormalt. Jag har också gjort en magnetröntgen på höger hand som är den som gör mest ont (eller alltså, inte jag, Kunniga personer.) – inget onormalt.

      Det man gjorde idag, som ett sista försök att ställa en diagnos, var alltså att skicka mig till neurologen. Där fick jag göra flera olika tester. Stå på ett ben, nudda näsan, gå fram och tillbaka, stå på tå etc. (Det kändes som när jag gick på hopp och skutt- gympa när jag var 6 år. Jag klarade av det nu också!) Sedan var det lite smällar på knäna, nålar under fötterna och sånt där, för att testa reaktionerna. Slutligen  kom hon fram till att de biopsier jag hoppades att man skulle ta inte behövdes. Inga av hennes tester hade visat något fel. Möjligtvis en liten nervskada i höger axel, men den kan bero på att jag får steroider, dvs kortison. Och jag har något förtvinade muskler i händerna. Mina handflator ser ut som en 80-årings konstaterade vi. Man ser senorna. Låter tjusigt va? Det beror förmodligen också på kortison eftersom det även har en förtvinande effekt på musklerna. Som jag skrivit tidigare; rävgift. Vi gick genom medicinlistan. Allt stämde förutom nyss nämnda kortison. (Va? Vadå 10 mg/dag? Jag trodde vi kom överens som 7,5 mg/dag senaste?… Jäklar, måste kollas upp.) Sedan var det inte mycket mer, hon skriver detta i journalen och förmodligen kommer jag och professor Per Ljungman få nöja oss med att det kanske är GVHd och då kan vi bara vänta på att Jakavi börjar verka eller Mesenkymalerna tillåts igen. Trist.
      ig-g-behandling

    3. Jag rusar ner till Hematologen för att få Ig-G behandlingen. Alltså de antikroppar mot lunginflammation som jag slutat producera sedan transplantationen och som nu är på för låg nivå igen. Stick i armen, dropp i drygt en timme. Märkte inte ens att jag somnade. Oops. Klar! Tillbaka igen om 2 veckor.
      .
    4. Vill få tag i mina journaler från den avdelning jag låg på när jag medicinförgiftades (okej, kommer ändå gå ut med detta förr eller senare då jag inte vill att andra avdelningar ska misstänkas; jag stresskollapsade den 8 september, blev inskriven på psykakuten på Huddinge, fick lite permission  då och då under en vecka, förgiftades natten mot den 15 septemberSkrevs ut och återvände aldrig.). Ringde runt och fick prata med fyra olika personer igår. Just journaler från psykakuten har speciellt stränga rutiner nämligen. Idag gick jag till receptionen som skickade mig till journalexpeditionen som skickade mig till psykmottagningen. Alltså, inte för att läggas in! Jag fick skriva under en blankett som ska skickas vidare till avdelningschefen. Samma avdelningschef som skrev yttrandet om att jag fick rimliga doser den natten, att min medicinförgiftning är oförklarlig, att jag förmodligen påverkades av något jag tagit innan och med avslutande “ingen ersättning kan utbetalas, vi beklagar“. Kul, han ska alltså godkänna att jag får mina journaler. Han lär dra ut på det, men motbevisa mig gärna!
    5. Rusade till bilen. Blev uppringd av Neurologen som hade pratat med en överläkare samt visat foton på min hand. Han bekräftade tydligen bara samma sak som hon kommit fram till.
    6. Pratade med en sköterska på Hematologen som sa att Per under senaste besöket antecknat att jag ska gå ner till 10 mg kortison. Typiskt, mår så dåligt av det… Har dessutom tagit 7,5 mg under en vecka. Sa att jag skulle gå upp i dos men bad honom skriva till Per och få det bekräftat och med en önskan om att gå ner ytterligare. Det verkar ju ändå inte fungera just nu på GVHd som långsamt blir värre och förstör bindväv, slemhinnor och hornhinnor…
    7. Sprang in till psykologläkaren i Liljeholmen och kom 10 minuter sent. Pratade under 30 minuter om min stresskollaps och huruvida vi skulle ändra min psykofarmaka eller inte. Kom fram till inte. Har ändå en tid hos “min” läkare (som tydligen också är chef där) i början av december så han får ta det beslutet då samt hur jag ska få hjälp med mina problem.
    8. Hade 20 minuter på mig att äta, sedan kom jag 5 minuter sent till bilverkstaden. Fick en prick i besiktningen och var tvungen att fixa avgassystemet innan den 1/12. (Trist såklart, men här klev ett vardagsproblem in och det var välkommet, tro det eller ej).
    9. Medan bilen var på reparation gick jag till apoteket. Blev tillbaka- ringd till bilverkstaden då det inte bara var hänget till avgassystemet som rostat sönder, det läckte också och han ville visa det för mig så jag kunde ta beslut om dom skulle åtgärda det eller inte. (Okej, här räckte det med vardagsbekymmer för idag. Låt mig vara nu.) Hm. Bilbesiktningen missade det första gången. Ska jag chansa på att dom missar det igen? Med min “tur” i livet? Knappast! Åtgärda. 500:- fattigare. (Tur man blir rik på sjukpenning.)
    10. På väg till apoteket igen ringde min första snälla kontakt på Försäkringskassan. Jag ska omprövas. Kommer bara få ut 75% av min lön denna månad tills beslutet är taget om jag ska få hel sjukpenning på 80% igen, i så fall blir det retroaktivt. (Härligt! 3 minuter efter jag slängt ut pengar på bilen. Really?!)
      Fick också reda på att den blankett jag jagade Hematologen om för 2 månader sedan till slut kommit in. Det var den om jag ska få godkänt till förebyggande sjupenning som innebär att jag har rätt till retroaktiv betalning för alla de dagar och timmar under året som jag rapporterat att jag varit på behandling istället för på jobbet. Det var fel blankett… (har ändå tappat hoppet om en gnutta tur idag så informationen togs emot likgiltigt). Handläggaren skulle posta rätt blankett så det inte blir fel igen. Inga retroaktiva pengar för det denna månad heller. (Det blir risgrynsgröt i 31 dagar och inga julklappar till någon av er så ni vet.).
    11. Inga störningar på Apoteket..Eller ja, förutom, att Jakavi inte fanns på lager utan måste beställas. Inte konstigt med tanke på att den kostar 35.000:-. (Jag fick bassning när jag inte hämtade ut den förra gången. Men det var samma dag som jag hamnade på psykakuten, så Karma kanske förlåter mig ändå?)..
    12. Tillbaka till bilverkstaden. Tog en kaffe och andades en kvart, Tackade, gäspade och åkte hem.

Sitter här nu och skriver men ska avsluta för att städa och laga mat. Vardagsbekymmer som är tacksamma faktiskt! Ser fram emot att sambon ska ramla in genom dörren senare ikväll. Behöver en kram.

Avslutet innebär att det är dags för dig att avgöra:

Har du haft en jobbigare onsdag än mig?
Om du har haft det –> förlåt för att jag tog upp din tid med dravel när du hade annat viktigare att göra,

Om du inte har haft det –> fortsätt njut av din dag, på riktigt. Och sänd mig nu tanken “stackars kvinna, hoppas torsdagen blir bättre“. Jag hoppas att jag får många om du förstår var jag menar. Önskar dig bara bra.

 

Tack och hej för mig, nu checkar jag ut.

Fotot nedan är från förra veckan när jag var förbaskat trött.Jag är helt enkelt för utmattad för att ens ta ett foto just nu. Men jag har inte förändrats så mycket ändå. Är så tacksam för att det finns smink!

trott-jag-2